När jag gick i högstadiet kunde jag sitta i min egen lilla värld en hel skoldag, speciellt om det hade hänt någonting dagen innan. På gymnasiet hoppade jag fram och tillbaka, försvann utan att jag märkte det och kom tillbaka när någon rörde vid min axel och frågade om jag hörde vad de sa. I ett och samma samtal kunde jag försvinna flera gånger. Det är vissa ord och röstlägen som triggar igång det, ord som sagts innan ett slag eller som påminner om en viss händelse eller röstlägen som för en sekund liknar mammas. Då stänger jag av.
Första gångerna jag gick till min förra psykolog gjorde jag det hela tiden. Så fort hon bad mig fundera på hur det var, hur det kändes eller vad jag tänker och tror kring hur de har det nu så försvann jag. Jag tittar men ser inte det blicken är riktad mot, jag pratar men hör inte mina egna ord, jag känner mig tom och fullproppad på en och samma gång.

Helvetes jävla skit! Det är precis vad jag vill skrika så att alla i lägenhetshuset hör.
Idag går jag gått sönder lite grann, några skärvor har släppt här och var. Jag blir alldeles tokig på alla som vill sätta sin egen diagnos på min mamma. Folk som egentligen inte har något alls med saken att göra och som dessutom säger att jag inte borde tycka synd om henne och att det förmodligen inte går att hjälpa henne. Det är ju som att be mig ge upp. Det är ju för tusan hoppet om att allt en dag ska bli bra jag lever på. Om det tas ifrån mig så har allt tagits ifrån mig.

Personlighetsstörning, psykopati, bipolär sjukdom. . Några mer bud? Nämen, skämt åsido, det räcker nu. Jag vill inte höra mer gissningar om vad folk som inte ens känner min mamma tror. Jag vill veta.
Samtalsämnet i telefonen idag kom helt plötsligt över på mer känslig områden, nämligen rättegången i höstas och resultatet som kom i december. Rösten på andra sidan luren säger att rätten inte ifrågasätter mammas psykiska hälsa eftersom hon inte har begått typ ett mord eller ett brott av mer allvarlig karaktär. Betyder det i sig att mamma hade fått hjälp om hon hade dödat mig? Är det så jag hade kunnat hjälpa min mamma på bästa sätt? Att jag tog mig därifrån levande, hindrar det mamma att få hjälp? 
Jag förstår inte hur man kan resonera så. Jag förstår verkligen inte.

Om jag har tvivlat innan så tvivlar jag inte längre. Saknaden känns helt outhärdlig. Jag önskar att jag hade några bilder att titta på, stunder jag kunde minnas, några saker som tillhört er som inte gör för ont att kännas vid. För just nu gör allting för ont. Bara det att blunda, vrida tillbaka klockan två år och minnas de sista månaderna vi hade tillsammans gör så ont att det inte går att beskriva. Jag färdas tillbaka i tiden, lyssnar till era röster och försöker hålla mig kvar i drömmarna så länge som möjligt. Vill inte möta verkligheten, villintevillinte, men tillslut måste jag släppa taget om drömmarna och låta era bilder suddas ut.
Förmodligen överlever jag även den här kvällen, trots att det känns som att saknaden tar med mig i fallet, men jag kan inte förstå hur jag har överlevt de här två åren och hur det ska gå åren som kommer.
Ni kommer alltid vara där, hur gärna jag än vill glömma er ibland. Och det är inte för att jag inte önskar att ni funnits som jag vill glömma er, det är bara det att det gör alldeles för ont att sakna er.

Nu är kvällen här igen, mörkret sänker sig och minnena kommer tillbaka. Trots att jag är väl medveten om att mörkret och kvällen i allmänhet kommer tillsammans med en rad obehagliga minnen så lär jag mig aldrig. Jag blir lika chockad varje gång. Just nu sitter jag och funderar på hur mycket jag vill veta om min mamma. Hon har nämligen ett antal domar i bagaget, som jag fick reda på under rättegången i november, och jag vet inte om jag vill läsa dem eller inte. På ett sätt kanske det berättar mer om vem jag har levt med i nitton år, och det skulle ju vara värdefullt och kanske även skönt att få hennes sjukdom på papper. Samtidigt vet jag inte om jag vill veta. Vem vet vad som står i dessa domar? Det kanske står saker som jag kommer ångra att jag har läst. Kanske gör dem mig bara ännu mer orolig för hur livet ser ut för mina syskon där hemma? Eller kommer det hjälpa mig? Om domarna från tidigare kan hjälpa mig känna att jag har tagit rätt beslut så är det definitivt värt det. Men som sagt, vem vet vad som står i dessa papper.

Bara vetskapen om att hon har blivit dömt för brott skakade om mig ordentligt. Jag trodde att hon var tidigare ostraffad, det sa hon dessutom i rätten, och att det enda hon möjligtvis hade var en psykiatrisk sjukdom. Att hon lyckats hålla det hemligt för alla förstärker ytterligare den bilden av den manipulerande människan hon är, min mamma, och jag förstår (men säger därmed inte att socialen har gjort rätt) att man kan tro på allt hon säger.

Vill jag veta? Vill jag inte veta? Tusan vad svårt det ska vara. Jag får nog sova på saken.

Det kan gå dagar utan att det egentligen gör ont att leva, men när smällarna väl kommer så gör de det ordentligt. Oftast beror de bara på enkla små ting som en annan kanske inte tänker så mycket över. Jag har suttit några timmar på vårdcentralen nu på eftermiddagen och väntat på att ta prover. En simpel sak, visst. Men det är inte blodproverna som gör ont i dessa sammanhang. Det är att se föräldrar sitta och hålla om sina barn.
Det är inte för att jag missunnar dem det, varken föräldrarna eller barnen, det är bara det att jag önskar att mina föräldrar någonsin hade gjort samma sak med mig.

De senaste dagarna har varit lite av en berg- och dalbana. Jag spenderar några minuter " över ytan" och några minuter "under ytan", jag flyger högt över molnen för att sedan slå i backen. Och det är som att jag inte riktigt orkar komma på fötter när jag ligger där på botten, det går iallafall mycket långsammare än vanligt.
Kanske är det den senaste tidens funderingar kring hur familjen " där hemma" mår som gör det ovanligt tungt och var jag hör andra säga om dem.
Jag vet inte vad de tror riktigt. Tror de att jag ska bli glad när de säger att min mamma inte kan ha långt kvar? Förväntar de sig ett skratt från andra sidan luren?
Oavsett hur de fick för sig att berätta det för mig så har jag mått dåligt över det sen dess. Jag känner mig så otroligt maktlös. Att sitta här och veta att hon går under. . Det gör ont i hjärtat - trots allt hon gjort mot mig. Men hon är som sagt den enda mamma jag någonsin kommer få, på gott och ont.

Varför, varför i hela världen ser ni henne inte? Varför ser ni inte att hon kommer dö utan er hjälp?

Inatt var mardrömmarna tillbaka ordentligt och ännu en gång drömde jag att jag dog. Jag vaknade av att jag skrek, slog med ben och armar och med tårarna rinnande nedför kinderna. Oftast brukar jag kunna somna om ganska fort, men inatt låg jag vaken. Jag kunde omöjligt stänga ögonen ifall mamma skulle dyka upp. Detta trots att jag ser hela mitt rum från sängen. Men att tänka logiskt efter en mardröm är inte min starka sida.

Idag blir en dag då jag får klistra på mig den alltför använda masken med det stora leendet, för idag är det svårt att le på riktigt. Dels för att gårdagens information om mamma tar upp 90% av tankarna. Dels för att mardrömmarna fortfarande sitter på näthinnan.

Dagen idag har varit kaos från början till slut och det är inget organiserat kaos vi talar om här mina kära vänner, det är kaos i dess mest extrema form. Jag vet knappt vad jag heter, vilket år jag är född, vad som är upp och ner, höger eller vänster, vilken dag det är på året, vilket år det är av alla år - ni förstår nog vad jag menar.
Allt, och då menar jag verkligen ALLT, har gett mig flashbacks idag. Att öppna kylskåpsdörren, att bre en macka, att vända sig om efter att ha brett mackan, att slå igen dörren bakom mig, att springa till bussen, att duscha och inte minst att träna. För idag bestämde vi oss för att träna ett boxpass. Ja, vad är det som är så farligt med det då? Ingenting trodde jag.
Men när vi väl började slå så förstod jag vad jag gett mig in på. Att slå själv var inga problem, men att bli slagen på var som att kastas två år tillbaka i tiden och vänta på att det skulle svartna framför ögonen. Trots diverse kuddar som vi använde oss av för att ta emot slagen med så klarade jag inte av att hoppa fram och tillbaka mellan det förflutna och nuet. Även om slagen tog i kudden och att de var långt ifrån lika hårda som mammas så reagerade jag som jag gjorde hemma. Blicken dör och jag går in i min lilla "bubbla" där jag inte hör vad någon säger till mig, jag försöker förutse vad som ska komma och biter mig i läppen för att inte skrika om det gör ont, jag låter "mamma" göra vad hon vill och kämpar inte emot för att det ska "gå över" snabbare.

Under den timmen passet pågick hoppade jag fram och tillbaka mellan dåtid och nutid och försökte ihärdigt tala om för mig själv att det inte var någon fara, dock utan större framgång. Att jag som min psykolog säger " stänger av" verkligheten när något påminner mig om hemma är något jag tränar på att inte göra varje dag. Det kan vara ett ord som någon bland mina vänner säger, ett ljud i korridoren, en smäll utanför fönstret, någon som liknar mamma eller pappa, en smak, en lukt - egentligen nästan vad som helst som jag kan koppla ihop med hemma.

Aja, jag antar att det bara är att bryta ihop och komma igen. Morgondagen kan bara bli bättre :)
 

Skyddad identitet?
Det är den stora frågan just nu.
Jag ringde min advokat häromdagen och berättade om breven jag fått från min släkt och sedan dess har jag funderat kring detta. Hon själv ville varken säga bu eller bä för att inte påverka mig åt något håll, men jag skulle gärna sett att hon hade en åsikt. Dels för att hon vet vad det innebär. Dels för att jag litar mer på andras beslut än på mitt eget.
Det finns så mycket som är pest och pina med det att jag gärna undviker att skaffa det. Men samtidigt orkar jag inte alla brev, för även om jag inte läser dem så påminner det mig om att de vet var jag finns. Det i sig betyder att de kan banka på min dörr. Om de sedan skulle vara så osmarta (för det lär ju fälla dem i den kommande rättegången) att de gör det har jag ingen aning om, men tanken på att de skulle kunna komma skrämmer mig. Dels för att jag inte har någon aning om vad de kommer göra. Dels för att det med största sannolikhet slutar med döden på ett eller annat sätt.

En av många nackdelar med skyddad identitet är att jag får min post sent, inte kan teckna abbonemang eller försäkringar, inte kan beställa från nätet och som en vän till mig sa: kanske får problem med att få jobb. Och hur fungerar det att plugga på universitetet med skyddade uppgifter?

Egentligen så är ju krånglet inget gentemot att riskera livet. Men samtidigt vill jag bara leva ett normalt liv, det vore så himla skönt.
Kanske söker de inte upp mig om de får tag i min adress, kanske gör de det. Kanske fortsätter de skriva brev även om jag inte svarar. Kanske skriver de tills den dagen det knäcker mig. Kanske låter de mig vara. Kanske tar de mitt liv.
Tänk om jag kunde se tio år fram i tiden och se vilket beslut jag borde ta. 

Trots att jag är liten till storleken och att folk påpekar det nästan varje dag så slutar jag aldrig ställa mig framför spegeln och titta hur stor jag är från olika vinklar eller vad siffrorna på vågen stannar på. Jag äter mer än de flesta av mina vänner, trots att jag är klart mycket mindre än dem och det gör att jag funderar på varför jag inte blir mätt lika fort som dem. " Är det för att jag är som mamma? " är en fråga som brukar dyka upp i sådana sammanhang. För mamma berättade för mig att hon inte kunde känna sig mätt. Och jag gör ju inte det jag heller.
För ett år sedan kunde jag inte se konsekvenserna av att ha vuxit upp som jag gjort, nu radar dem upp sig framför mig till synes omöjliga att mästra.

Inatt låg jag vaken med tårarna rinnande ned för kinderna. De innehöll så mycket de där tårarna, som jag vägrat släppa fram på så många veckor, att jag har känt mig tom hela dagen. Jag grät för att jag känner mig ensam även fast jag umgås med mina vänner dygnet runt, för att jag saknar mamman som höll på att ta mitt liv, för att jag saknar syskonen och pappan som inte vill ha något med mig att göra länge, för att jag hatar livet som jag emellanåt älskar, för att det är så mycket som jag inte kan även fast jag vet att jag klarar av det om jag vill. Det är så många dubbla känslor att jag kvävs.
Bakgrundsbilden på mobilen, en bild på min syster som är bra många år gammal från en av alla skidsemestrar, väcker gamla minnen. Inatt kunde jag inte släppa henne med blicken. Jag frågade mig om den lilla flickan på bilden verkligen fanns. Vad gör jag utan henne? Varför ser jag inte det där ansiktet varje dag? Räknar hon sina blåmärken idag?
Jag kröp ihop som en liten boll, ligger blickstilla och förundras över att vännen som jag sov över hos inatt rör sig så mycket när hon sover och inser att det förmodligen är ytterligare en konsekvens av min uppväxt. Jag rör mig aldrig när jag sover. Blickstilla ligger jag, med armarna hårt knutna om knäna. Så somnar jag och så vaknar jag. Förhoppningsvis försvinner det med tiden, när jag inser att jag inte behöver vara rädd för att någon ska bli arg för att jag vänder mig i sängen.

När jag satt och sökte artiklarna och offentliga utredningar om missbruk till ett skolarbete dök det upp en artikel om barn med psykiskt sjuka föräldrar. Det är som att läsa om mig själv. För en stund så blir det som att det bara är mig de skriver om, det går liksom inte in i mitt huvud att det faktiskt sitter tusentals barn där ute som känner samma sak när de läser artikeln. 

"Barnen själva tiger ofta om hur de har det. De håller skenet uppe, trots att de kan vara rädda för att få samma problem som föräldern. Eller för om mamma ska vara död eller levande när de kommer hem.

Dels beror det på att de skäms, dels är barn oerhört lojala mot sina föräldrar - de vill inte avslöja dem. På så sätt medverkar de själva till sin osynlighet.
- Det är ju de här föräldrarna de har. Den sjuka föräldern kan också ha sagt att de inte får berätta för någon. Då är det svårt för barnen att tänka att de ändå har rätt att prata om det, säger Annemi Skerfving.
- Något man vet om barnen är också att många är oerhört välanpassade, säger Deanne Mannelid. Ofta är de jätteduktiga i skolan. De tänker: "Om jag är duktig så gör jag mamma gladare." De får som vuxna ofta omhändertagande yrken inom vård eller pedagogik."

Vad ska jag säga? Det är mitt i prick. Jag var tyst, jag tyckte oerhört synd om mamma, jag förstod inte ens vad som var fel. Jag är fortfarande rädd för att jag ska bli som henne. Och citatet " Om jag är duktig så gör jag mamma gladare" är något jag själv skulle kunna sagt och dessutom har sagt till både socialtjänsten och kuratorn på skolan.

Artikeln hittar ni här : http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/oron-och-skammen-gor-att-barnen-tiger

Ibland går det upp för mig vilken tur jag egentligen har haft. Jag vill inte inse att jag faktiskt kunde ha varit död om jag inte tagit mig iväg den där dagen för snart två år sedan. Det är för jobbigt att leva med att mamma faktiskt kunde ha tagit mitt liv. Ett slag för mycket, en träff i tinningen, om jag hade ramlat ned för trappan lite annorlunda, om jag slagit huvudet i bordet, golvet. . Bara en felträff hade kunnat bli ödesdiger. Är det turen att jag kom undan med livet i behåll? Visste hon precis hur mycket hon kunde slå mig utan att det gick illa?
Tänk att jag lever, tänk att jag sitter här idag utan blåmärken att dölja. Tänk att det är snart två år sedan jag stod framför spegeln varje morgon och såg till att dölja alla märken på kroppen. Jag kan inte förstå att tiden har gått så fort.
Det kan kännas frustrerande att jag vill ge upp ibland när jag har tagit mig ifrån helvetet. Jag kan bli arg på mig själv för att jag vill hem när jag äntligen har tagit mig därifrån. Men det är för att jag är rädd. Jag är rädd för att jag för första gången i mitt liv kan fundera på vad jag ska göra imorgon, om en vecka och i framtiden. Det kunde jag inte för två år sedan. Då var målet att överleva dagen. Att kunna välja, drömma och hoppas skrämmer mig. Vad mer kan man önska än att leva? Vad mer kan man hoppas på än att få en annan familj? Vad mer kan man välja än det alternativ som gör mamma minst arg?
Att det finns andra saker att drömma om, välja bland och hoppas på blir för mycket för mig. Jag står handfallen när någon ber mig välja vad jag vill eller frågar mig vad jag drömmer. Jag har lust att fråga dem " Vad spelar det för roll vad jag vill? Vad spelar det för roll vad jag drömmer om?"

Idag skiner jag och vårsolen ikapp. Jag dricker kaffe, kollar på bilder från en resa för ett år sedan och bara njuter av livet. Precis som det ska vara :)
På onsdag bär det av till en vän jag fick på det skyddade boendet, ska bli roligt att träffa henne igen!

Nu har jag precis kommit hem efter en härlig kväll med några vänner. Ska iväg imorgon bitti så kvällen blev inte så lång för mig. Idag, liksom igår, har jag brottats med tankarna om hur det var hemma. Jag kan liksom inte sluta jämföra hur det är nu mot hur det var då.
Ikväll åt vi till exempel tacos, det hände knappast hemma. Iallafall inte om mamma var hemma. Bara det där att sitta och prata när man äter är nytt för mig eller iallafall så pass nytt att jag fortfarande reagerar på det. Det är ju ändå två år sedan jag satt runt matbordet med de hemma nu. Men hur det var sitter kvar. Oftast så åt jag och mina syskon upp på två minuter. Gick det fortare en så var det ett plus. Den som vann var den som kastade i sig maten och gick från stolen (helst samtidigt som man stoppar in den sista biten) snabbast. Om man hamnade lite på efterkälken eller hade en del mat kvar när de andra två gick så åt man utan att tugga bara för att slippa bli lämnad ensam med mamma. Ett annat starkt minne som sitter kvar är hur tyst det var runt matbordet. Eller tyst och tyst, mamma pratade ju på, men efterhand så lärde man sig att stänga av. Det var ju ingen annan som pratade, vi satt bara och nickade för att visa att hennes ord var lag.

Nej, nu är det dags att sova innan jag snurrar iväg alltför mycket. Jag har gott om tid att spinna vidare på detta efter helgen, men just nu är sömn viktigast.  
Godnatt!