Inatt låg jag vaken med tårarna rinnande ned för kinderna. De innehöll så mycket de där tårarna, som jag vägrat släppa fram på så många veckor, att jag har känt mig tom hela dagen. Jag grät för att jag känner mig ensam även fast jag umgås med mina vänner dygnet runt, för att jag saknar mamman som höll på att ta mitt liv, för att jag saknar syskonen och pappan som inte vill ha något med mig att göra länge, för att jag hatar livet som jag emellanåt älskar, för att det är så mycket som jag inte kan även fast jag vet att jag klarar av det om jag vill. Det är så många dubbla känslor att jag kvävs.
Bakgrundsbilden på mobilen, en bild på min syster som är bra många år gammal från en av alla skidsemestrar, väcker gamla minnen. Inatt kunde jag inte släppa henne med blicken. Jag frågade mig om den lilla flickan på bilden verkligen fanns. Vad gör jag utan henne? Varför ser jag inte det där ansiktet varje dag? Räknar hon sina blåmärken idag?
Jag kröp ihop som en liten boll, ligger blickstilla och förundras över att vännen som jag sov över hos inatt rör sig så mycket när hon sover och inser att det förmodligen är ytterligare en konsekvens av min uppväxt. Jag rör mig aldrig när jag sover. Blickstilla ligger jag, med armarna hårt knutna om knäna. Så somnar jag och så vaknar jag. Förhoppningsvis försvinner det med tiden, när jag inser att jag inte behöver vara rädd för att någon ska bli arg för att jag vänder mig i sängen.