Paniken slog till för en stund sedan. Där satt jag, som jag nästan gör varje dag efter skolan, inne på facebook och tittade på bilder och annat kul som vänner laddat upp sedan sist. Och plötsligt såg jag ett namn jag kände igen bland vänförslagen som dyker upp till höger. Pappa.
På en tiondel av en sekund frös jag som till is. Jag stirrade på namnet som om det var ett skämt, jag vred och vände på bokstäverna och försökte få det till att vara någon annan. Men där stod det. Först var jag övertygad om att de var påväg hit, till rummet där jag sitter närmare hundra mil ifrån dem, och jag fick lust att springa ut och aldrig återvända. Jag var säker på att de skulle döda mig och att jag bara hade timmar, ja kanske minuter bara kvar att leva.
Men lever gör jag fortfarande och än har de inte kommit. Huvudet är fullt med tankar om hur jag ska hantera vad jag precis sett. Ska jag ta bort min facebookprofil? Ska jag ändra namnet?
Precis som när jag fick brevet från min släkt så funderar jag på hur lätt jag egentligen är att hitta. Behöver jag skaffa sekretessmarkering?
Men samtidigt, ska jag inte kunna leva ett normalt liv?