Syskonsaknad.
Oj, varför blir jag ens förvånad när saknaden slår till? Borde jag inte ha lärt mig hur den känns vid det här laget? Borde jag inte ha lärt mig att hantera den?
Den slår alltid ner som en bomb, röjer allt i sin väg. Och jag kan inte hindra den, har inte chans att stoppa den innan den slagit ner med all sin kraft och raderat alla glädjeämnen.
Att inte saknaden minskar i styrka och byter skepnad är ett mysterium för mig. Kanske är det för att jag saknar något som finns där ute, nära men ändå långt borta. Inom räckhåll men ändå omöjligt att nå.
För med tiden så har jag ju lärt mig att sakna morfar på ett bra sätt, jag kan minnas alla våra bra stunder och behöver inte vara rädd för att kvävas av saknaden.
Med mina syskon är saknaden så annorlunda.
Jag trodde aldrig att jag skulle lyckas ta mig därifrån och om jag hade vetat att jag skulle lyckas den där dagen för två år sedan hade jag nog gjort en del saker annorlunda. Bara som en sån sak att ta farväl, vara säker på att de vet hur mycket jag älskar dem och alltid kommer älska dem.
Att ha dem där ena dagen för att vara utan dem nästa, gör obeskrivligt ont.
Det finns så mycket jag skulle vilja säga, så mycket jag skulle vilja förklara och få dem att förstå. Det finns så många saker hos dem som jag har börjat glömma bort; ljudet av deras röster, deras skratt, som jag skulle vilja få igen.
"Saknaden är svår att bära
när man mist det käraste man har
Hjärtat känns aldrig riktigt helt och
man slutar aldrig önska att det fanns kvar"
Vården sviker de misshandlade barnen.
Länken ovan går till en artikel i Svenska Dagbladet, som handlar om hur vården tycks missa många av de utsatta barnen.
Jag har ganska bra erfarenheter av vården, har alltid blivit bemött på ett bra sätt även om jag alltid fick åka hem igen. Jag kom till sjukhuset blåslagen, skickades hem, kom tillbaka några dagar senare, skickades hem igen, kom tillbaka efter en intox, skickades hem, kom tillbaka blåslagen, skickades hem, kom tillbaka efter ännu en intox. Om jag minns rätt låg jag på sjukhus 7 gånger på 5 veckor under den sista perioden hemma.
Kanske ville de vara snälla, för jag sa ju ändå att jag ville hem. Det var det enda jag tjatade om, så fort jag kom till sjukhuset. Men innerst inne var det bara ett försvar. När jag gång på gång kände att ingen vuxen reagerade så ville jag ju hem så fort som möjligt för att "hinna tillbaka hem innan mamma och pappa märker att jag inte är där".
Det är så otroligt viktigt att våga se och att våga agera!
Tveksam.
Om jag var tveksam innan jag hämtade ut den nya medicinen så är det inget mot vad jag är nu.
En stygn av hopplöshet.
Men nu är det alltså inte så längre.
Han hävdar att det är kroppens försvar och sätt att lura mig, och att det snarare är något som oroar honom än något som lättar honom.
Så vad säger jag om det?
För tillfället är jag bestämd om att motbevisa honom och visa att jag banne mig ska bli helt bra. Men samtidigt så ekar hans ord i huvudet. Han borde ju ändå veta vad han pratar om.
Jag ska låta hans ord sjunka in, fundera lite över framtiden och unna mig en kopp kaffe.
Sedan får vi se.
Hjärnspöken.
Ännu en natt full av funderingar och tankar.
Ännu en natt då jag ifrågasätter mig själv. Har jag verkligen gjort rätt?
Håller jag på att bli galen?
Minnesbilder från rättegången. Påminnelser om hur nära det var att jag inte klarade mig.
Ord och slag i en salig blandning, den kronologiska ordningen obefintlig.
Nattvak.
Vaknade klockan fyra och funderade på om jag sovit i en timme eller tretton timmar.
Det visade sig vara en.
Jag somnade vid halv fem.
Vaknade klockan sex.
Jag somnade vid kvart över sex.
Vaknade halv sju.
Och sådär höll det på.
Tills jag, klockan några minuter i tio, gav upp och drog upp persiennerna.
Men det var inga mardrömmar som höll mig vaken, tro det eller ej. Det var bara tankar, funderingar över hur livet hade sett ut om jag inte hade tagit mig hemifrån som gjorde det omöjligt att sova.
Det som inte syns utanpå.
" Det är inte mig det handlar om! "
" Jag läser om någon annan! "
Ungefär så låter mina tankar när jag läser vad läkaren och psykologen skriver i sina intyg och papper. Jag känner absolut ingenting när jag läser om vad diagnosen innebär och vad som kan ha lett fram till denna.
" Komplext PTSD", står det i boken jag fått, " beror på långvariga, allvarliga och upprepade trauman - som regel inom ramen för mellanmänskliga relationer "
Trauman?
Ordet får mig att tänka på bilolyckor, katastrofer och krig.
Vidare kan jag läsa att " Komplext PTSD omfattar en mer generaliserad utdragen psykisk traumatisering, t.ex. tortyr, systematisk misshandel eller långvariga sexuella övergrepp "
Fortfarande noll känslor. Inga tårar, inga minnesbilder som dyker upp, absolut ingenting.
Nollställd, det är vad jag är. Och tom.
Varför?
För att känslorna varit avstängda såpass länge säger psykologen.
Det får mig att fundera över vad som kommer hända när de inte är det längre.
Det där jobbiga uttrycket " Tänk om. ."
Ibland kan jag inte sluta fundera på vad som hade hänt om socialtjänsten agerat när de borde ha gjort det. Vad hade hänt om de sett mig redan som liten? Om de hade tagit mig därifrån redan första gången de såg mig? Hade då saknaden varit mindre eller rentav obefintlig idag?
Jag vet att jag ältar, om och om igen. Men vad ska jag göra?
När jag har fått reda på att så många fel har begåtts, gång på gång under så många år så kan jag inte bara låta det vara. Det var mitt liv de lekte med.
Jag har mött många bra skolkuratorer, läkare och psykologer under min uppväxt. Gång på gång gjorde de anmälningar, gång på gång sa de att jag måste komma ihåg att det mamma gjorde inte var rätt.
Att socialtjänsten sedan inte gjorde något gjorde det nästan omöjligt att hålla fast vid att det mamma gjorde var fel. För isåfall skulle väl socialtjänsten agera?
Idag förstår jag att hon gjorde fel och att socialtjänsten gjorde fel. Jag har de där människorna jag mötte på akuten, BUP och i skolan att tacka för mitt liv. Det var de som gjorde att jag vecka för vecka eller dag för dag orkade kämpa lite till.
Jag minns speciellt en person jag träffade i samband med att jag låg på sjukhuset. I en vecka kunde jag, bara genom att framkalla bilden av hennes ansikte och upprepa orden hon sagt till mig, "skydda" mig från mammas ord och slag. Mamma hade inte en chans att göra mig illa. Hon gav mig otaliga blåmärken, men mitt inre kunde hon inte rubba. Hon kom helt enkelt inte åt det. Och just de där orden som andra sa till mig, andra utomstående vuxna, de var så otroligt viktiga och var det som för mig var skillnaden mellan livet och döden.
Pappa?
Pappa, du var min hjälte den där gången du sa till mamma att det räckte. Men du sa bara till den gången. En enda gång bad du henne sluta, annars satt du bara och tittade på. Eller såg du ens? Ibland vill jag tro att du, precis som jag, stängde av alla känslor och sinnen när du befann dig i samma rum som mamma.
När jag inte längre har dig vid min sida kan jag inte sluta sakna dig och tänka på allt som jag skulle vilja säga till dig.
Med vad är det jag saknar egentligen?
Jag har inte några minnen av kramar eller glada pratstunder. Egentligen saknar jag någon jag inte ens känner. Saknaden spelar mig förmodligen ännu ett av sina spratt och får det förflutna att verka ljusare än vad det egentligen var. Jag skulle vilja visa pappa livet jag lever idag, få en klapp på axeln och ett uppskattade leende. Jag skulle vilja höra honom säga att han är stolt över mig, att han älskar mig och att han vill träffa mig då och då. I drömmarna och önskningarna är detta fullt möjligt. I verkligheten finns det inte en chans.
Besegrad av det där som kallas saknad.
Men det går inte.
Igår var det riktigt, riktigt nära att jag gav efter. Jag var bara en knapptryckning ifrån att avslöja var i världen jag befinner mig för de som har gjort mig så illa. Men jag gjorde det inte och trots att det är fortsatt tungt idag så är jag glad att jag inte gjorde det. För jag vill inte ha det så igen, även om "min familj" står skrivet högst upp på önskelistan.
