Ibland brukar jag säga att dörren till det som varit alltid står på glänt och idag fick det plötsligt en helt annan innebörd då det faktiskt "hände". Imorse, precis innan jag skulle gå till skolan, så stod min ytterdörr lite på glänt när jag tog på mig ytterkläderna. Jag tog på mig jackan och skulle precis böja mig ner för att dra upp dragkedjan på skorna när jag ser dörrspringan bli svart, som att någon gått förbi. Hjärtat börjar slå snabbare och snabbare och  i panik drar jag igen dörren. Tankarna rusar iväg åt alla möjliga håll och kanter: Var det mamma? Vem kan det ha varit? Vill den personen mig illa? Ska jag våga mig ut? Ska jag kolla i nyckelhålet och under dörren först? Egentligen så är det inte förrän vid den sista frågan som jag ställer mig som jag förstår vad det är som händer. För det var precis det jag gjorde om jag skulle gå ut ur mitt rum när jag bodde hemma: jag tittade i nyckelhålet, la mig på golvet och kollade i springan under dörren och la sedan örat mot dörren och lyssnade efter ljud som tydde på att någon var i närheten. Om jag inte såg eller hörde någonting vågade jag mig ut. Många gånger så hände det att mina försiktighetsåtgärder inte hjälpte trots tiden jag la ner på dem men det kändes alltid bättre att iallafall ha kollat och försökt vara så förberedd som möjligt.

För att återgår till morgonen så tog jag mig tillslut ut genom ytterdörren, med en allt annat än lugn andning och på skakiga ben (men jag gjorde det!) och tog mig till skolan.
Väl i skolan så hade vi en föreläsning där vi bland annat pratade om risker, något som jag lyssnade lite vagt på tills hon nämnde att " bara när vi går ut genom dörren varje dag så möter vi risker, och vi hade inte vågat gå ut om vi var rädda för dem och tänkte på allt som är riskabelt".
Det fick mig att fundera över hur jag tänkte när jag bodde hemma. Jag var inte rädd för något annat just då än att åka hem eller att vara hemma, för det var det jag trodde skulle döda mig. Ändå åkte jag hem varje dag, till det jag var rädd för. Varför kan man fråga sig?
Det enda svaret jag har på den frågan är: För att göra mamma glad och för att allt skulle verka bra.