De senaste dagarna har varit lite av en berg- och dalbana. Jag spenderar några minuter " över ytan" och några minuter "under ytan", jag flyger högt över molnen för att sedan slå i backen. Och det är som att jag inte riktigt orkar komma på fötter när jag ligger där på botten, det går iallafall mycket långsammare än vanligt.
Kanske är det den senaste tidens funderingar kring hur familjen " där hemma" mår som gör det ovanligt tungt och var jag hör andra säga om dem.
Jag vet inte vad de tror riktigt. Tror de att jag ska bli glad när de säger att min mamma inte kan ha långt kvar? Förväntar de sig ett skratt från andra sidan luren?
Oavsett hur de fick för sig att berätta det för mig så har jag mått dåligt över det sen dess. Jag känner mig så otroligt maktlös. Att sitta här och veta att hon går under. . Det gör ont i hjärtat - trots allt hon gjort mot mig. Men hon är som sagt den enda mamma jag någonsin kommer få, på gott och ont.

Varför, varför i hela världen ser ni henne inte? Varför ser ni inte att hon kommer dö utan er hjälp?