Helvetes jävla skit! Det är precis vad jag vill skrika så att alla i lägenhetshuset hör.
Idag går jag gått sönder lite grann, några skärvor har släppt här och var. Jag blir alldeles tokig på alla som vill sätta sin egen diagnos på min mamma. Folk som egentligen inte har något alls med saken att göra och som dessutom säger att jag inte borde tycka synd om henne och att det förmodligen inte går att hjälpa henne. Det är ju som att be mig ge upp. Det är ju för tusan hoppet om att allt en dag ska bli bra jag lever på. Om det tas ifrån mig så har allt tagits ifrån mig.

Personlighetsstörning, psykopati, bipolär sjukdom. . Några mer bud? Nämen, skämt åsido, det räcker nu. Jag vill inte höra mer gissningar om vad folk som inte ens känner min mamma tror. Jag vill veta.
Samtalsämnet i telefonen idag kom helt plötsligt över på mer känslig områden, nämligen rättegången i höstas och resultatet som kom i december. Rösten på andra sidan luren säger att rätten inte ifrågasätter mammas psykiska hälsa eftersom hon inte har begått typ ett mord eller ett brott av mer allvarlig karaktär. Betyder det i sig att mamma hade fått hjälp om hon hade dödat mig? Är det så jag hade kunnat hjälpa min mamma på bästa sätt? Att jag tog mig därifrån levande, hindrar det mamma att få hjälp? 
Jag förstår inte hur man kan resonera så. Jag förstår verkligen inte.