Det känns som att jag är tillbaka på ruta ett, möjligtvis ruta noll om det finns en sådan. För idag känns det så hopplöst att jag inte vet var jag ska göra av mig själv. Helgen startade inte alls som jag tänkt mig och pluggandet går inget vidare för att jag inte kan koncentrera mig. Jag stirrar på sidorna, följer raderna med ord om ämnet vi läser om i skolan men ingenting, absolut ingenting går in och jag blir så arg att tårarna börjar rinna. Jag vill bara lägga mig ned och skrika att allt är så jävla hopplöst, att jag hatar allt som mitt liv har burit med sig hittills (även om jag givetvis någonstans inom mig vet att jag inte hatar allt och att de snart två åren sen jag flydde har varit fina och gett mig vänner för livet) och att jag inte vet vad jag ska ta mig till. För det vet jag verkligen inte.
Jag håller fast i den tunna råden av fina minnen som vi ändå hade tillsammans, iallafall vi syskon. Alla de gånger vi såg en film tillsammans, alla de gånger vi lekte tillsammans, de gånger vi pratade om sådant bara syskon pratar om. Jag saknar de gånger vi var ensamma tillsammans och kunde vara en familj på riktigt, utan att mamma var närvarande. Inte för att jag inte vill ha min mamma, hon är ju den enda mamman jag någonsin få och jag önskar att någon kunde hjälpa henne, men när hon var i närheten så blev det så mycket fokus på att hon var där att vi varken sa eller gjorde så mycket.

Det är som att den där positiva och glada tjejen, som jag är inför alla andra, är som bortblåst när jag är ensam. För då är det som att jag inser hur ensam jag egentligen är och hur lätt allting kan rasa samman. Släkten står på mammas sida, jag vet inte ens om mina morföräldrar eller farföräldrar lever längre och mina syskon och min pappa har jag inte pratat med sen den där dagen i maj för snart två år sedan. Vem är jag utan dem? Jag kommer omöjligt klara sommaren ekonomkiskt om jag inte får ett sommarjobb, om jag ens orkar ha ett sommarjobb, just nu känner jag bara för att dra täcket över huvudet och strunta i allt vad ansvar och måsten heter. Jag vill bara bli liten igen, spola tillbaka tiden till den dagen jag föddes och se till att mamma får hjälp redan då. Kanske hade mitt liv sett annorlunda ut då. Men samtidigt vill jag inte ge bort de två senaste åren och allt de har gett mig. Jag önskar att jag bara kunde byta upp mina första nitton år. .