Gränslöst.
Men just väntan är mer än vad jag klarar av.
Jag vill helst bara veta, nu direkt. Ta in det, hantera det och lägga det bakom mig. Allt detta vill jag gärna göra under en och samma dag, gärna under en och samma minut.
Idag har smärtan ingen övre gräns, den är allt annat än förutsägbar och jag förbannar mig själv för att jag aldrig kan vara beredd. Om det sedan går att vara beredd eller inte är en annan sak.
Är jag redo?
Att rättegången är över efter denna vecka får mig att fundera. Hur kommer jag hantera känslorna som uppstår när det är över? Kommer jag känna någonting? Hur kommer jag reagera när den slutgiltiga domen kommer?
Jag gissar att det bara är att vänta och se eller vad man brukar säga.
Smärtsam insikt.
I samma sekund som jag insåg att det snart har gått tre år insåg jag att jag och mina systrar inte har någonting gemensamt. Vi har varit ifrån varandra så länge att vi lever vitt skilda liv. Jag är inte en del av deras vardag och de är inte en del av min, samtidigt som jag önskar att jag hade dem vid min sida dygnet runt. Men det är bara drömmar. Drömmar som jag visserligen vill ska slå in men som, när jag kritiskt granskar dem, är smärtsamt orealistiska och utan logik.
Det var bilden av en flicka med det bruna håret uppsatt i en knut som fick mig att öppna ögonen och möta den tuffa verkligheten. De tidigare så lyckliga ögonen gick att känna igen men saknade den där genuina glädjen som alltid varit syster liten personifierad. Skrattgroparna satt där de alltid suttit men gjorde sig mycket bättre tillsammans med leendet hon alltid bar.
Jag sa till mig själv att jag inte känner igen henne. Min syster.
Hon är en annan än den hon var och det gör otroligt ont att inse.
Jag har klamrat mig fast vid bilderna från när vi var små, vägrat släppa minnesbilderna från dagarna innan jag rymde. Jag har sovit och sovit flera dagar i rad för att vara dem nära när saknaden varit för stark, gråtit om jag har vaknat mitt i en dröm och inte kunnat finna den igen och tappat tron till livet när jag trott att jag glömt hur deras röster lät.
Jag har längtat efter ett par syskon som inte finns kvar, efter en relation som inte existerat på tre år. Jag har överlevt i tron om att vi har haft en chans och kämpat för deras skull. Jag valde livet för deras skull.
Det känns som att vakna upp ur en dröm och inse att det man har levt för i 3 år inte finns på riktigt.
Aj.
Flashbackstorm.
Den stickande, rena doften av rengöringsmedel söker sig in i näsan. Jag nyser och fortsätter småirriterad torka golvet. Den rosaröda trasan sveper över plastmattan och jag konstaterar nöjt att det ger resultat.
Jag ställer mig upp, låter blicken svepa över golvet och beslutar mig för att det inte kan bli så mycket bättre. Den rosaröda trasan slängs i handfatet och jag går med bestämda steg ut ur badrummet.
När jag återvänder någon timme senare väcker den rosaröda färgen mot handfatets vita yta minnen. Kalla kårar letar sig upp längs ryggraden, blodet fryser till is och jag får påminna mig själv om att andas. Jag går rond efter rond mot obehagliga minnen, slåss för att jag inte ska fastna i greppet jag inte kan ta mig ur.
Lägenhetens 30 kvm känns mer som 10, den rosaröda färgen sitter fastklistrad på näthinnan och mammas röst ekar i mina öron.
"Rent och fint", säger rösten som får tänderna att skallra, " Det måste vara rent och fint".
Minnesbilder som jag helst skulle kasta i papperskorgen fladdrar förbi, trasans knottriga yta tänder eldar som inte går att släcka.
I huvudet ser jag hur jag biter ihop för att visa att det inte känns, för att kunna säga till mig själv att jag klarar allt och i förhoppning om att jag någon gång kommer få beröm för att jag är så duktig. Jag ser mina egna sorgsna ögon längtande blicka mot badrumsfönstret och påminns plötsligt om att min högsta önskan i den åldern var att, som jag själv uttryckte det, "leva på andra sidan den där rutan".
Jag ler och önskar att jag kunde hoppa in i minnet och berätta för mig själv att jag 10 år senare kommer se min högsta önskan gå i uppfyllelse.
Sjutton.
Idag är det sjutton dagar kvar till hovrättsförhandlingarna. Långt bort fast samtidigt närmare än någonsin(vilket inte är så konstigt). Jag kan inte säga att jag vet hur det känns eller hur det kommer att kännas när dag efter dag försvinner och de två siffrorna blir en, trots att jag varit med om den här väntan en gång tidigare.
På ett sätt känns det annorlunda dels för att jag varit med om det en gång tidigare och faktiskt överlevde trots att jag stundtals tvivlade, dels för att jag redan fått domen en gång och är övertygad om att utgången kommer bli densamma.
Jag skulle bli förvånad om hon blev fälld, även om det såklart skulle kännas otroligt skönt om hon faktiskt inte lyckas komma segrande ur den här striden också. För det är ju så det brukar se ut; Hon lyckas vinna varenda match, oavsett vad hon har gjort.
De sjutton dagarna kommer krypa fram, jag kommer säkert klättra på väggarna och önska att jag kunde snabbspola. Men till syvende och sist är det bra att det inte går för fort. Efter rättegången och domen börjar livet utan nedräkningar till rättegångar. Frågan är bara hur man lever det och om jag är redo att övermannas av den känsla av tomhet som säkert kommer infinna sig när jag inser att det inte finns någon rättegång kvar.
Ja, jag antar att det bara är att vänta och se.
Realist?
Mamma kommer inte skjuta mig med en hagelbössa. Så långt är jag iallafall med. Hon kommer troligtvis varken hänga mig eller hälla bensin över mig för att sedan tända på. Men jag kan inte hjälpa att jag vaknar med hjärtat i halsgropen när jag drömt att mamma placerar en snara runt min hals när jag sover och att det sista jag hör i livet är hennes skratt när hon vet att hon har vunnit.
Jag kan inte bara skaka av mig känslan och gå vidare. Det funkar inte så.
Visst, drömmar är drömmar men samtidigt ser de ut som de gör av en anledning. Jag klarar drömmar när jag springer i all oändlighet, när jag blir slagen och hånad, dränkt och knivhuggen. Men att bli hängd, skjuten och uppeldad är något nytt. Något som jag egentligen borde slå bort som orealistiska och helt absurda mardrömmar. Men jag kan inte.
Kanske för att jag vill vara beredd och ändå känna att jag visste att det kunde hända om det händer. Kanske för att jag vet att hon kommer gå långt över gränsen om hon väl tagit sig över den.
