När den där komplexa och så gott som odefinierbara känslan av någon slags saknad i kombination till den skuld och skam jag känner över mig själv och min egen historia bosätter sig i mitt inre balanserar jag på en hårfin tråd. Det känns som att kroppen ska explodera, som att hjärtat ska falla till marken och gå i tusen bitar för att aldrig kunna återfå sin rätta form och funktion. Smärtan får armar och ben att domna bort. Den raderar allt vad logik och förnuft heter och lämnar mig handlingsförlamad och oförmögen att hjälpa mig själv. Ronderna mot smärtan känns som en alldeles för lång match mot ett oändligt antal motspelare som gör allt i sin makt för att stoppa mig från komma i närheten av en seger.

Varje vår upprepas de sista månaderna hemma framför mina ögon. Samtidigt som jag ser hur folk letar sig ut för att njuta av solen och ljuset, grönskan och den lilla värme solen ger blir jag smärtsamt medveten om hur döden bara var ett ögonblicks verk bort den där våren för flera år sedan. Jag ser min blåmålade kropp, blicken som aldrig vågade ta plats högre upp än till mammas knäskålar, hör reglerna som rabblades som ett rinnande vatten och slagen och straffen som utdelades vid minsta tvekan eller fel. Det dova ljudet av något som gång på gång slås mot mina höfter och över min rygg ekar i mina öron. Jag känner blodsmaken som letar sig fram i munnen när jag kväver mina skrik och försöker ligga på golvet, oberörd, precis som hon vill. Tusen tankar far genom huvudet. Samtidigt är det de sista månaderna jag fick tillsammans med mina syskon. Något som är oersättligt och fattas mig varje dag. Ibland tycker jag inte att jag är värd chansen jag fick. Smärtan som är resultatet av valet jag gjorde när jag stängde dörren till huset för att aldrig komma tillbaka handlar till största del om mina syskon. Oavsett hur många minnesbilder som fladdrar förbi så kommer de aldrig göra så ont som minnet av sista gången jag såg mina systrar när jag stängde dörren efter mig den där vårdagen för snart 7 år sedan.