Tacksamhet.
När jag tänker tillbaka på när den här resan mot att lära sig leva började så inser jag hur mycket jag har lärt mig. Personen jag var för två år sedan är främmande för mig och jag tror att många av mina vänner skulle instämma om de fick frågan om så var fallet.
Att jag överlevde de där 19 åren, tog mig därifrån, gjorde en polisanmälan, klarade av att stå emot impulsen att åka hem för att jag saknade mina syskon, klarade av att lyfta blicken från golvet, log på riktigt för första gången, slutade leta gömställen så fort jag kom in i ett rum, vann över reglerna mamma präntat in i mitt huvud, tog mig igenom rättegången och fortfarande känner mig någorlunda hel kan jag tacka de fantastiska människorna som jag har mött längs vägen för. Barndomsvänner, klasskamrater, sjukhuspersonal, psykologer, kvinnojouren med alla fina människor, polisen, advokater, mina "extra" familjer och människor som dykt upp lite här och där under åren är anledningen till att jag står här idag och även om jag ibland har mina dåliga dagar så är jag så otroligt tacksam för att de har gett mig möjligheten att leva.
Tack för att ni finns!
Det finns hopp, trots allt.
Idag har jag varit och pratat med mitt sommarjobb och jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna när jag satt där. För i mitt huvud skulle jag bli både straffad och få höra hur dålig jag var när jag talade om för dem hur jag mådde, precis som mamma skulle ha gjort med andra ord. Men jag blev varken straffad eller tillsagd, istället fick jag en kram, några värmande ord och ett löfte om att jag var välkommen tillbaka när jag kände mig bättre. Chocken har fortfarande inte lagt sig.
Deras bemötande fick mig att vilja knäcka, hoppa sönder, förinta, radera och helt enkelt vinna över min PTSD och trots att jag inte vet när jag kan komma tillbaka och jobba igen så längtar jag efter det. För trots de få gånger jag hunnit arbeta så är de verkligen som de sa till mig på intervju; en enda stor familj.
Jag kommer aldrig undan.
Idag fick jag en hög med post. Inget konstigt med det kanske, alla får väl post, men bara av att läsa handstilen på 2 av breven gav mig ont i magen. Handstilen på det ena brevet tillhör nämligen min farmor och den andra handstilen kan jag omöjligt känna igen. Jag vågar inte ens öppna dem, vill inte veta vad de vill den här gången. Kommer de peppra mig med argument för att åka hem? Kommer de be mig " älska, glömma och förlåta" ?
Jag har inte hjärta att kasta breven heller utan de får ligga här bredvid mig, oöppnade, och vänta på dagen då jag känner att jag orkar läsa dem.
Mors dag.
Det finns få saker i världen som hade betytt lika mycket som att se ett leende sprida sig över mammas ansikte. Jag kommer förmodligen aldrig se det hända, men bara tanken på det får mig att rysa. Att se henne lycklig och att se ångesten lätta en aning när jag har kämpat för det i så många år vore värt allt jag varit med om.
Att mors dag tidigare har varit mörka dagar, som de flesta andra, spelar ingen roll idag. För i huvudet fantiserar jag ihop hur det kunde hade sett ut. Vi hade kunnat sitta runt köksbordet alla fem, skrattat och pratat om livets glädjestunder, ätit tårta och njutit av att vi har varandra.
Men det är ju bara en dröm. I verkligheten hade vi nog suttit med blicken fäst i köksbordet, lyssnat på orden som forsade ut från mammas mun, koncentrerat oss på att äta upp så fort som möjligt och att inte bli sist kvar.
Jag trivs trots allt bättre med att "fira" mors dag på håll, i fantasin, än med att fira den i verkligheten. Det innebär först och främst noll blåmärken och det är i antalet blåmärken som jag mäter lyckan.
Anywhere you go, I'll be there.
Anywhere you are, I'm near
Anywhere you go, I'll be there
Jag älskar er fortfarande, av hela mitt hjärta.
Dagens dikt.
*
*
Jag behöver ju luft för att leva.
Varför är det så svårt att öppna ögonen?
Funderingarna inatt handlade om mamma, om hennes sjukdom och hur hjälplös jag känner mig inför att hjälpa. Jag vill hjälpa, det vill jag verkligen. Men hur hjälper man någon som inte vill ha hjälp?
Jag har vuxit upp med en mamma som har ätstörningar, jag har sett på vilka sätt de uttrycker sig varje dag och det är som att jag föväntas acceptera att ingen kan hjälpa henne. Hur ska jag kunna se någon må så dåligt under så lång tid och inte vilja hjälpa? Speciellt när det finns hjälp.
Hon talar om för socialen och i rättssalen att hon har haft problemen i snart 40 år. Vad gör de? Jo, de nickar och säger att de uppfattat vad hon sagt. (Om de ens gör det vill säga)
När jag var yngre trodde jag att mamma drabbades av maginfluensa oftare än andra, närmare bestämt varje dag. Så småningom fick jag ihop ekvationen överdriven träning, upprepade kräkningar efter måltid och självsvält. Det gjorde att jag fick ett namn på vad som tagit min mamma. Jag gjorde "misstaget" att läsa på om det, för att lära mig hur det yttrar sig och påverkar personen ifråga. En mening som fastnade och fortfarande sitter fast är följande: " Obehandlad leder sjukdomen såsmåningom till döden ".
Hur ska man som barn hantera att ens mamma, för varje dag som går, kommer närmare och närmare döden? Det går inte. Jag har försökt att acceptera alla " vi kan inte göra något mot hennes vilja ", " hon måste själv be om hjälp ", " hon har levt med det så länge att det inte skadar längre" och den för tillfället använda förklaringen " hon har inte begått ett nog allvarligt brott för att bli påtvingad en psykiatrisk undersökning".
Vad förväntas jag göra efter en sådan mening? Ska jag svara " Tack för hjälpen ", le stort och tänka att de gör vad de kan?
Någonstans går väl gränsen för när den egna personens vilja inte spelar någon roll? Eller?
Starka minnen.
När de rullade upp tröjan så att blåmärkena på höfterna blev synliga minns jag att jag kollade upp på läkaren för att se hennes reaktion. Jag förväntade mig att hon skulle bli arg för att jag visade dem och inte täckte över dem tillräckligt bra. När den enda reaktionen jag fick var ett försiktigt leende slappnade jag av och lät henne fortsätta. Jag minns att hon vände och vred på mina armar, att hon la mig på sidan och studerade min rygg och mina höfter. Jag minns att hon sa att det var sista gången något gjort mig illa och att jag kunde vara trygg så länge hon var där. Och jag kände mig faktiskt trygg. I min egen lilla bubbla funderade jag över vad jag egentligen hade gjort den där dagen. Hade jag verkligen flytt? Var det sant?
Sjuhundratrettio långar dagar.
Så var dagen här, den där sjuhundratretionde dagen på rymmen och precis som för två år sedan så kunde jag inte sova inatt. Tankarna gick på högvarv och minnesbilder poppade upp här och var. Vad hade hänt om jag inte hade tagit mig iväg? Vad hade hänt om de hittat mig?
Jag minns hur handen skakade när jag gav konduktören biljetten och hur jag ägnade timmarna åt att stirra ut genom fönstret. Det var vackert väder, varmt och härligt sommarväder. Min packning bestod inte av så mycket annat än mig själv, mer än så behövde jag inte till en början. För möjligheten fanns ju att de skulle hitta mig inom några timmar. Väl på stationen där jag skulle vänta en timme på nästa tåg undrade jag vad jag höll på med egentligen. Hur tusan hade jag haft mage att sätta mig på tåget? Hur vågade jag utmana ödet? Trodde jag att jag skulle överleva bestraffningen jag skulle få om de hittade mig?
Det är egentligen svaret på den sista frågan som fick mig att fortsätta, så när tåget jag skulle byta till kom in på perrongen såg jag mig snabbt omkring innan jag gick på. Bara utifall att, mamma brukade vara bra på det där med att dyka upp när man minst anade det.
Den sista timmen satt jag försjunken i tankar och när jag såg staden närma sig i horisonten trodde jag knappt att det var sant. Var det såhär lätt att fly? Varför har de inte kommit än?
Kontraster.
Jag minns hur beslutet kändes, jag kommer ihåg hur jag vände och vred mig i sängen den natten, hur tankarna snurrade och vägde fördelar mot nackdelar. Natten kändes oändligt lång och när väckerklockan ringde visste jag fortfarande inte vad jag skulle göra. Blev jag påkommen innebar det med största sannolikhet bestraffningar och egentligen så trodde jag inte att jag hade en chans, samtidigt som det var min enda chans. Jag minns att det kändes som att det var nu eller aldrig.
Jag har fortfarande svårt att förstå att den där kvällen var den sista kvällen hemma och att de inte har hittat mig. Visst, möjligheten att de hittar mig finns fortfarande men för varje dag som går så blir jag starkare och mer och mer säker på att det är det liv jag lever nu som jag vill leva.
Att jag sitter här idag, utan blåmärken och med ett leende på läpparna, det hade jag aldrig kunnat tro för två år sedan. Jag är tacksam för att det har gått så bra som det har gjort, även om saker och ting känns långt ifrån bra ibland.
Tänkvärt.
.
Mamma placerar regnbågens ljuva färger på min mage.
Knytnävarna målar mig blå, lila, gul, röd och grön
Morfar brukade säga att man kan finna en skatt vid regnbågens ände.
Säg mig: Varför kan jag då inte finna annat än ludd i min navel?
Dagens dikt.
och är anledningen till att jag fortfarande är kvar här på jorden.
Den gör att jag kämpar mot de starkaste strömmar och aldrig ger upp,
tack vare den överlevde jag slagen och alla de elaka orden.
Jag hoppas att jag kan sudda ut allt det svarta och mörka i min värld,
att jag kan måla över ärren och ge livet en något ljusare nyans.
Hoppet gör att jag vågar sikta mot stjärnorna i natten för att sedan falla,
det får mig att våga leva livet när jag har fått ännu en chans.
Tron på ett liv får mig att våga öppna ögonen och lyfta blicken från golvet,
den ger mig ett värde jag aldrig tidigare haft och låter mig drömma.
Tack vare den är jag inte rädd för vad framtiden kommer bära med sig,
trots att mamma och pappa har gett mig minnen jag aldrig kommer glömma.
Skriven 8:e September 2009
A place called home.
Jag längtar efter sommaren och att bara få vara. Bara få leva livet med de jag vill umgås med och ha vid min sida - där ingen ondska finns närvarande och där frågorna om de någon dag kommer hitta mig, på om jag kommer kunna leva ett normalt liv och om det är möjligt att lära sig leva med det förflutna inte kräver ett svar. 
Om några veckor kommer jag att vara "hemma" igen och jag längtar!
Dagens dikt.
jag såg ut som regnbågen på morgonen efter alla dina slag
Det var nära att mitt liv slutade den där kvällen,
du kunde ha tagit mitt liv med den där sista smällen
Du skrattade åt mig när du dunkade mitt huvud
i väggen tills mina ben inte bar
Du puttade mig ner till golvet och sa
"Malin, nu är mamma klar"
Skriven 22:e maj 2010
Hemlängtan?
Tro det eller ej men jag längtar hem. Varför? Jo, jag tror att det har att göra med att det är maj månad, snart sommarlovsdags och att man hör folk prata om att de ska åka hem över sommaren. Och jag vill kunna säga att jag också ska hem, att jag ska äta mammas mat och umgås med mina syskon i sommarstugan. Men samtidigt så är det egentligen inte så att det är min biologiska mamma jag pratar om när jag vill hem, utan det hade fått vara vilken mamma eller familj som helst. Det är just den där känslan av samhörighet som jag saknar, att ha en plats där man bara kan vara sig själv och få vara liten för en stund.
Samtidigt som jag kan förstå och acceptera min "hemlängtan" och känna lättnad över att det inte är våldet och hur verkligheten såg ut hemma jag saknar, utan just den där känslan av att ha en familj så gör det så otroligt ont i mig. För jag vet att den familjen jag lämnade är den enda familjen jag har, iallafall rent biologiskt. Och det är något speciellt med de där familjebanden oavsett vad som hänt i det förflutna och hur illa de ha gjort mig.
Dagens dikt.
[ små, vackra ord som jag aldrig fått höra ]
Mamma, vet du att jag fick hennes vackra vita vingar?
[ hon sa att de mig lycka och evig vila bringar ]
Dina ord får mig att sluta andas
[Min själv och all magi i världen blandas]
Dina slag får mig att tappa kontrollen
[I mitt liv är det du som har huvudrollen]
Du hugger mig med kniv, bränner mig på bål
kastar mig på golvet, ger mitt hjärta stora hål
Du syr ihop min mun med nål och tråd, gör mig stum
håller för munnen tills kroppen blir blå, kallar mig dum
Dina ord piskar mitt hjärta
[De ger mig en evig smärta]
Dina slag ger mig märken som aldrig försvinner
[I min saga är det ondskan som vinner]
Mamma, vet du att hon sa att tiden är knapp?
[ hon sa att jag skulle lämna en rosa liten lapp ]
Mamma, vet du att hon sa att jag skulle bli fri ?
[ hon sa att mina vänner kommer se en liten ängel flyga förbi ]
Skriven den 15:e maj 2008
Jag glömmer aldrig bort vad du gjort.
Man brukar ju säga att tiden läker alla sår. Visst, såren läker och ärren kanske bleknar - men de försvinner aldrig helt. De finns där varje dag och påminner om allt som varit.
Under en dag finns det hur mycket som helst som påminner mig om vilken tur jag haft, hur lätt jag kan falla tillbaka i gamla mönster och få mig att minnas hur det var. Varje gång jag tittar på mina händer så påminns jag om alla de gånger jag skar mig på händerna för att få någon att se mig. När jag tittar mig i spegeln kommer jag ihåg hur det kändes att möta den blåfläckiga kroppen med blicken och räkna ut vad jag behövde klä på mig för att dölja så mycket som möjligt.
Varje gång jag hör någon prata om sin familj slår det mig hur ensam jag faktiskt är, även om jag har det så mycket bättre nu än för några år sedan. Men allt har en baksida och när jag väger fördelarna mot nackdelarna så inser jag att jag har gjort de rätta valen.
Något som har varit viktigt för mig har varit att faktiskt erkänna för mig själv att jag kan sakna dem, trots allt de gjort mot mig. En annan viktig del i det hela har varit att acceptera det som varit. Jag kan omöjligt ändra min barndom, hur mycket energi jag än lägger ned på det. Visst händer det att jag vill skydda min mamma och ibland kan jag få ur mig att " Jo, hon var elak mot mig men jag. . " bara för att jag inte vill lägga hela skulden på henne. Samtidigt vet jag att jag inte hade kunnat göra någonting mer än det jag gjorde och att samhällets skyddsnät brast på både det ena och det andra stället. Kanske borde jag inte lägga skulden på mig eller på min mamma, trots att hennes agerande var fel, utan på samhället. För mamma har ju på sätt och viss också ropat på hjälp. Hennes sjukdom är ju inte osynlig, hon har till och med berättat om den och hennes sätt att vara och behandla andra skriker ju " HJÄLP MIG ".
Varför ingen besvarade mina eller hennes rop på hjälp, det vet jag inte. Men det är väl lättare att blunda och hoppas att det ska lösa sig. Frågan är hur många liv det kommer ta innan de inser att det är dags att öppna ögonen.
Det behöver inte alltid vara pappa.
Imorse gick jag in på expressens hemsida och möttes av rubriken " Kvinna åtalad för misshandel av man och barn ". Jag känner att jag har mött så mycket misstro, först och främst hos socialtjänsten för att det är just min mamma som har misshandlat mig. Samtidigt har det nog berott mer på hennes sätt att vara än just könet. Men ska det räcka med att vara vältalig, manipulerande och ge första intrycket av att vara " Vilken fantastisk kvinna!" för att komma undan? Ska det göra det okej att blunda och låtsas som ingenting?
Angående könet på förövaren så skulle jag säga att det finns mycket okunskap om våldet som vissa mammor utsätter sina barn för. De första månaderna på min utbildning har spätt på den bilden en aning. Föreläsarna pratar om männen som slår, om att det är männen som tar till våld mot barnen och kvinnorna som tar ett steg tillbaka och blir tysta. De pratar inte ens om möjligheten att det kan vara tvärtom. . och jag frågar mig varför? En föreläsare som vi hade i veckan pratade om att vi blundar för pappornas våld mot barnen. Självklart är det en viktig fråga, men skulle man inte kunna säga att vi blundar för allt våld som sker i familjen?
Dagens dikt.
Jag vet att jag inte för denna vackra värld är gjord
Jag vill bara från denna oändliga resa bli fri
Lyfta mot himlen och leva i min fantasi
Jag fångade en ängel idag
Mamma, jag känner mig inte längre svag
Jag klippte av hennes vingar
Mamma, ängeln sa att de mig lycka bringar
Tog hennes gloria
Mamma, jag skriver de sista raderna på min historia
Mamma förlåt, men det du gjort kan jag aldrig förlåta
Dagen har kommit då jag måste mig själv till döden överlåta
Jag vill vara en ängel och finna alla borttappade svar
Jag ska hålla ett vakande öga över er som jag lämnar kvar
Ett randigt papper ur mitt svarta block jag river
och några sista ord med snirkliga bokstäver till min vän jag skriver
När vintern kommer är jag de kalla snöflingorna som landar på din tunga
och på våren är jag den friska vårvinden som du andas in i din lunga
När sommaren kommer är jag de fagra blommorna som växer vid sjön
och på hösten är jag löven som tappar sin färg och faller ner från en lönn
Skriver 2:a Augusti 2007
Verkligheten? Nej tack, den vill jag inte veta av.
Men hur föklarar man för någon som inte kan sätta sig in i hur andra känner? Hur förklarar jag för en person som ena dagen pratar om sina anställda som världens bästa personal och andra dagen avskedar dem för att de konfronterat henne med hur dålig miljön är på jobbet. Hur förklarar man för någon som säger att jag aldrig kommer komma undan och att hon ska hämnas på mig en dag? Finns det ens en möjlighet att hon kommer förstå?
Kärt återseende!
Just nu är bloggen mest en blogg om saknad, och det så det kommer vara en stund framöver. För oavsett hur mycket jag försöker lägga tankarna på dem åt sidan så finns den där känslan alltid där, den där känslan som hela tiden påminner mig om att det är någonting som saknas. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om dagarna hemma, om mamma och hennes påhitt, men det är inte det som gör mig mest ont. Det var ju någonting som var vardag. Att jag står ensam, även fast jag egentligen inte alls är ensam längre, är något mer påtagligt och som jag påminns om i olika sammanhang varje dag. Man kan skapa sin egen familj, med helt fantastiska människor, man kan ha en hel uppsjö av vänner med hjärta av guld. Ändå kan man sakna den biologiska familjen, trots allt som pågick bakom den stängda dörren. Att slå sig fri efter 19 år innebär inte att man glömmer bort var man kommer ifrån eller lägger det helt och hållet bakom sig.
När jag sitter och skriver såhär, försjunken i tankar brukar jag försöka tänka på vad en psykolog sa till mig en gång: " Jag vill inte att du ska existera, jag vill att du ska leva "
De orden talar om för mig vilka möjligheter mitt "nya liv" har gett mig. Det finns inget som hindrar mig från att göra det jag vill och drömma om vad jag vill uppnå.
Sometimes you can't make it on your own.
Det var ingen som sa att det skulle vara lätt, och det har det verkligen inte varit heller. Däremot kunde jag inte tro att det skulle vara så svårt och göra så ont.
Samtidigt som jag kom från det onda så upptäckte jag hur mycket de betydde, mina syskon. Jag grämer mig fortfarande för att jag inte sa till dem att jag älskade dem varje dag, att jag inte ta ett farväl av dem och att jag inte utnyttjade tiden tillsammans med dem bättre. Om jag vetat om hur allt skulle sluta så hade jag sett till att utnyttja tiden till fullo och samlat på mig mängder av minnen tillsammans med dem som jag kunnat leva vidare på. Jag hade sett till att jag hade haft oändligt många bilder på dem så att jag nu hade haft bilder att stirra på när saknaden slår till. De få bilderna jag har har jag studerat in i minsta detalj. Jag hade filmat dem med mobilkameran och sparat filmerna på så många ställen att risken för att de skulle försvinna var minimal - bara för att vara säker på att jag alltid kommer minnas deras röster.
Idag är det omöjligt att komma ihåg hur deras röster låter, även om jag säkert skulle känna igen dem direkt om jag hörde de prata. Och trots att jag spelar upp minne på minne i huvudet så kan jag inte komma ihåg. Det gör så ont att jag inte bara har förlorat dem fysiskt utan snart också i minnet. Jag kämpar och håller hårt för att inte tappa taget om de minnen som finns kvar. Tappar jag dem så har jag tappat allt.
" Där ute finns en värld av långa nätter "
Jag startade dagen till tonerna av låten "Långa nätter" med Melissa Horn och kan inte annat än instämma. Fy vilken lång natt detta har varit! Mycket funderingar som har snurrat runt i huvudet på mig. Kommer jag att klara av att jobba igen efter det som hände förra året? Kommer jag ställa för höga krav på mig själv och falla tillbaka i gamla mönster? Kommer jag någonsin klara av att leva ett normalt liv? Kommer jag alltid förvänta mig att någon ska göra mig illa?
Hur hamnade jag här?
Länge sedan jag uppdaterade nu och tyvärr ligger nog anledningen till det i att det är Maj. Att en månad kan bära med sig så mycket onda minnen. Det är inte för att jag har så mycket att göra som jag känner mig stressad och det är inte för att jag inte trivs med mitt liv nu som jag saknar det som fanns för två år sedan. Jag spelar upp det som hände hemma om och om igen, om och om igen. Dygnet runt- på föreläsningar, i tysta läsrummet, i mardrömmarna, när jag blundar mot solen, när jag sitter på bussen till jobbet en vanlig vardagskväll och under avslappningen på ett träningspass. Hon är överallt helt enkelt, bara för att jag tog mig ifrån våldet rent fysiskt så är jag absolut inte av med det än.
För en timme sedan gick jag och la mig. Jag trodde verkligen att jag skulle kunna somna, men det fick jag äta upp. Istället funderar jag på hur jag hamnat här, vilka beslut som lett fram till vad och hur allt egentligen blivit som det har blivit. Jag är mitt uppe i en rättsprocess där utgången är oviss, har börjat studera och lever vad man skulle kunna kalla ett normalt studentlivt, försöker lära mig leva på nytt och kämpar med att få saknaden efter mina syskon att inte kännas så outhärdlig. Vad är det som saknas för att jag ska ta nästa steg och släppa taget om det förflutna? Går det ens? Är det ett rimligt mål?
Faller sönder och samman.
Usch och fy, helvete, jävla skit! Idag går jag sönder, och det är inte bara några bitar som har fallit till golvet; det är hela jag som har gått i kras.
Det började egentligen igår när jag skulle ta mig en promenad till en sjö i närheten. Redan när jag sätter på mp3n och låten "Energy" ekar i högtalarna är det försent. Misstaget är redan gjort och känslorna väller över mig. Saknaden tar ett kraftigt tag kring mina lugnor och det känns som att jag omöjligt kan andas. Texten i orden träffar mig som skott och jag vill bara ge upp där och då. Tårarna börjar falla nedför kinderna och jag säger till mig själv att jag skulle göra precis allt i världen för att få tillbaka mina syskon. Bara för en stund. Bara för att få hålla om dem en liten, liten stund och känna att de är vid min sida.
"Can't wait 'til I get through this phase. Cuz it's killing me. Too bad we can't re-write our own history"
Jag hade inte hjärta att byta låt trots att den gör mig så ont. Den fick mig att känna mig hemma för en stund och allt vad det innebär.
"I'm having nightmares from sleeping with the enemy. How did we reverse the chemistry. I don't want us to be the end of me. This love is taking all of my energy"
Och här sitter jag, lyssnar på låten på repeat och frågar mig själv om det går att lära sig leva med en saknad som känns så outhärdlig. Är det möjligt? Kommer jag någon gång kunna le åt de minnen vi fick tillsammans? Kommer jag någon dag förlåta mig själv för att jag aldrig sa hejdå? Kommer jag någon gång släppa taget om dem och inse att de aldrig kommer tillbaka?
