Dessa ord skriver två av mina närmaste släktingar i ett brev till mig. De frågar sig hur jag kan göra såhär mot de som älskar mig. Med såhär menar de förmodligen att polisanmäla min mamma och inte höra av sig på två år. Deras två sidor långa brev som avslutas med orden " Lär dig livets stora gåta: Älska, glömma och förlåta" gör otroligt ont att läsa. Inte för att jag inte visste att de tycker att jag har tagit fel beslut, utan för att de vägrar lyssna på vad jag har att säga. De har redan dömt mig på förhand och bestämt att mammas ord är sanningen. Precis som dem frågar jag mig hur jag kan göra såhär mot de jag älskar och de som älskar mig, men samtidigt kan jag besvara den frågan med ett ganska självklart svar: För att jag vill leva. För om jag hade stannat hemma hade de ändå inte haft mig kvar, dagarna jag hade orkat eller överlevt om jag inte hade rymt går att räkna med ena handens fingrar.

Jag förväntar mig inte snälla ord, att de ska tycka synd om mig eller att de ska erbjuda mig sin hjälp - däremot skulle jag önska att de kunde lämna lite utrymme för mina ord och att de öppnade för möjligheten att det jag säger skulle kunna vara sant. De vet mycket väl att det finns bilder, journalanteckningar och vittnen som styrker det jag berättar. Mammas försvar har hittills bestått av hennes och släktens ord, dvs. inga vittnen på mammas sida har kunnat vittna under ed på grund av deras nära relation till henne.

Att jag ska svara på brevet kan de ju bara glömma, trots att de skriver att de kommer vänta på mitt svar, och jag måste erkänna att det känns jobbigt att inte svara - men samtidigt, vad väntar de sig av ett åk-hem-nu-och-skärp-dig brev? Den dagen det går upp för dem att jag faktiskt drog därifrån för att jag ville leva och när de frågar hur det var hemma, den dagen kommer jag ta mig tiden att svara på breven de skickar.