När jag satt och sökte artiklarna och offentliga utredningar om missbruk till ett skolarbete dök det upp en artikel om barn med psykiskt sjuka föräldrar. Det är som att läsa om mig själv. För en stund så blir det som att det bara är mig de skriver om, det går liksom inte in i mitt huvud att det faktiskt sitter tusentals barn där ute som känner samma sak när de läser artikeln. 

"Barnen själva tiger ofta om hur de har det. De håller skenet uppe, trots att de kan vara rädda för att få samma problem som föräldern. Eller för om mamma ska vara död eller levande när de kommer hem.

Dels beror det på att de skäms, dels är barn oerhört lojala mot sina föräldrar - de vill inte avslöja dem. På så sätt medverkar de själva till sin osynlighet.
- Det är ju de här föräldrarna de har. Den sjuka föräldern kan också ha sagt att de inte får berätta för någon. Då är det svårt för barnen att tänka att de ändå har rätt att prata om det, säger Annemi Skerfving.
- Något man vet om barnen är också att många är oerhört välanpassade, säger Deanne Mannelid. Ofta är de jätteduktiga i skolan. De tänker: "Om jag är duktig så gör jag mamma gladare." De får som vuxna ofta omhändertagande yrken inom vård eller pedagogik."

Vad ska jag säga? Det är mitt i prick. Jag var tyst, jag tyckte oerhört synd om mamma, jag förstod inte ens vad som var fel. Jag är fortfarande rädd för att jag ska bli som henne. Och citatet " Om jag är duktig så gör jag mamma gladare" är något jag själv skulle kunna sagt och dessutom har sagt till både socialtjänsten och kuratorn på skolan.

Artikeln hittar ni här : http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/oron-och-skammen-gor-att-barnen-tiger