Det kan gå dagar utan att det egentligen gör ont att leva, men när smällarna väl kommer så gör de det ordentligt. Oftast beror de bara på enkla små ting som en annan kanske inte tänker så mycket över. Jag har suttit några timmar på vårdcentralen nu på eftermiddagen och väntat på att ta prover. En simpel sak, visst. Men det är inte blodproverna som gör ont i dessa sammanhang. Det är att se föräldrar sitta och hålla om sina barn.
Det är inte för att jag missunnar dem det, varken föräldrarna eller barnen, det är bara det att jag önskar att mina föräldrar någonsin hade gjort samma sak med mig.