När jag gick i högstadiet kunde jag sitta i min egen lilla värld en hel skoldag, speciellt om det hade hänt någonting dagen innan. På gymnasiet hoppade jag fram och tillbaka, försvann utan att jag märkte det och kom tillbaka när någon rörde vid min axel och frågade om jag hörde vad de sa. I ett och samma samtal kunde jag försvinna flera gånger. Det är vissa ord och röstlägen som triggar igång det, ord som sagts innan ett slag eller som påminner om en viss händelse eller röstlägen som för en sekund liknar mammas. Då stänger jag av.
Första gångerna jag gick till min förra psykolog gjorde jag det hela tiden. Så fort hon bad mig fundera på hur det var, hur det kändes eller vad jag tänker och tror kring hur de har det nu så försvann jag. Jag tittar men ser inte det blicken är riktad mot, jag pratar men hör inte mina egna ord, jag känner mig tom och fullproppad på en och samma gång.