"I'm falling apart, I'm barely breathing
With a broken heart that's still beating
In the pain there is healing
In your name I find meaning"

Låten "Broken" av Lifehouse är alldeles för talande just nu. Jag faller bokstavligen isär av saknad, kan omöjligt hålla kvar bitarna av mitt hjärta. Det faller till marken hur mycket jag än kämpar för att sprickorna i det inte ska bli djupare än vad de är. Jag vet inte riktigt hur det kommer sig att jag inte kan kämpa som jag gjorde innan. Kanske är det för att jag som jag beskrev för en psykolog för några dagar sedan inte riktigt kommer ihåg hur det känns att vara rädd för mamma. Jag kommer mycket väl ihåg vad hon gjorde men jag kan inte koppla ihop några känslor med det längre. Jag känner absolut ingenting när jag tänker på hur hon slog mig. I huvudet kan jag ta fram bilderna av hur jag såg ut dagarna efter, hur jag gömde mig för att hon inte skulle hitta mig och hur jag grät när jag skulle sova för att kroppen gjorde så ont. Men jag känner absolut ingenting när jag spelar upp minnesbilderna och det skrämmer mig.

Ibland räknar jag minnen. Bara för att det är allt jag äger. Samtidigt som jag är rädd för glömma så önskar jag då och då att jag bara kunde radera alla spår av min familj. Vissa dagar är det dock de som får mig att överleva. När jag spelar upp dem om och om igen en tung dag, bara för att få ha mina syskon nära en liten stund, är det ovärderligt att ha dem till hands. Titt som tätt är det dock just dessa minnen, som en dag får mig att orka upp ur sängen och le mot världen, som gör så ont att jag börjar ifrågasätta mitt agerande och beslutet att ta mig därifrån.
Jag kan inte leva utan att ha dem på näthinnan, de där små syskonen som jag fortfarande älskar. För jag behöver dem vid min sida. Men som jag läste i en bok igår kväll; " Jag ville inte förlora dem men orkade inte heller hålla dem vid liv. För att de inte skulle försvinna tvingade jag mig regelbundet att gå igenom dem ett efter ett. Tänk inte på dem, förmanade jag mig själv, men glöm dem aldrig. Glömmer du dem, dör du. Tänker du på dem, kan du inte leva"

Och det är precis så det är.

Igår började jag skriva igen och, tro det eller ej, det går fort framåt. Roligt är det också! När jag började skriva förra året väcktes många minnen till liv igen och jag trodde inte jag skulle fixa att skriva ned allt jag ville få ned på papper. Men nu är det som att jag har funnit den där gnistan igen, även om jag fastnar då och då. Himla skönt!
Vissa stycken bävar jag fortfarande för att skriva och jag tänker att de får komma när de kommer. En dag sitter jag kanske där och skriver om de där jobbiga händelserna som jag helst av allt bara vill glömma.

Nu får det vara nog, SKÄRPNING!

För några minuter sedan var det precis vad jag sa till mig själv. Nu är det banne mig dags att sluta vara rädd för vad jag nu är så rädd för. Egentligen vet jag inte vad det är som håller mig tillbaka, jag har så mycket jag vill uträtta och göra. Men jag är för rädd. För rädd för att göra fel, för att misslyckas, för att inte vara bra nog. Från och med nu ska här kämpas. Jag är skyldig alla de som har hjälpt mig från helvetet att våga. Nu har jag ju alla möjligheter i världen. Kanske är det just mängden av möjligheter som skrämmer mig. För några år sedan hade jag ju inte ens möjlighet att välja mellan helmjölk och mellanmjölk. Nu har jag möjlighet att välja hur jag vill leva mitt liv och rädslan för att inte vara bra nog borde jag inte bry mig om. Det viktigaste är ju vad jag tycker och känner, inte vad mamma skulle ha tyckt eller tänkt. Hon är inte en del av det liv jag vill leva och nu är det dags att jag visar för mig själv att jag kan lämna hennes regler bakom mig och gå vidare.

Egentligen är det ju inte så svårt det där med tempus, men jag vet inte om jag ska prata om mina syskon i imperfekt eller i presens. Det gör alldeles för ont att alltid tänka på dem och prata om dem i nutid, så ibland händer det att jag talar om dem som om de inte finns längre. Och på ett sätt så gör de ju inte det, för de finns ju inte här vid min sida. Jag får aldrig ekvationen att gå ihop; Att de kan finnas men att vi inte kan ses. Vissa dagar är det för jobbigt att tänka på.

Tingsrättsförhandlingarna mot mamma har stärkt mig mycket och just det att jag fick säga vad jag ville få sagt inför mamma har gett mig en skjuts framåt. Jag åkte från förhandlingarna med en känsla av att äntligen ha satt ned foten. Otroligt skönt. Såsmåningsom är det dags för hovrättsförhandligar och vad jag känner inför dem vet jag egentligen inte. Jag gör inte det här för att vinna eller för att hämnas. För mig var tingsrättsförhandlingen viktig på så sätt att jag fick tillfälle att prata inför mamma utan att hon hade en chans att straffa mig för det. Anledningen till att jag gjorde en polisanmälan var först och främst för att jag skulle kunna gå vidare. Jag tror inte att jag hade mått som jag hade gjort idag om jag inte tagit beslutet att anmäla. Oavsett dom så har jag iallafall fått sagt vad jag vill få sagt och det är jag stolt över.

För tillfället är minnesbilderna ganska vaga och otydliga, det enda jag vet om de här dagarna för två år sedan är att de är såkallade "blådagar". Enligt min terminiologi betyder det helt enkelt dagar med blåmärken. Det kändes som att de sista blåmärkena mamma gav mig aldrig skulle försvinna helt. Under perioden jag låg på sjukhus efter att jag tagit mig därifrån, lite mer än två veckor tror jag det blev allt som allt, kände jag mig som ett enda stort blåmärke. Armarna var verkligen blå, och då menar jag inte som i många blåmärken, utan som i ett stort. Sjuksköterskan som fotograferade mig dagen efter jag lagts in försökte räkna dem och ta kort på dem var för sig, men bestämde sig till slut för att ta kort på mig på håll för att hon inte kunde se var ett blåmärke slutade och nästa började.
Imorse när jag stod framför spegeln kunde jag inte slå bort tanken på hur dåliga vänner jag och spegeln var för några år sedan. Nuförtiden använder jag den när jag sätter upp håret, sätter i örhängen och sminkar mig. Förr använde jag den när jag hade mina "blådagar". Den visade om jag behövde kortärmat, långärmat, tröja med hals, sjal eller en tröja som inte riskerade att åka upp så att magen eller höften syntes. Den visade mig resultatet av mammas grepp, slag och knuffar. Ibland känns det svårt att ta det där steget och ställa sig framför spegeln, trots att jag inte har några blåmärken längre. Men jag minns hur det kändes att stå framför spegeln med blicken i golvet för att samla mod att se mig själv i spegeln. Bara tanken på hur jag stod där och snurrade varv på varv framför spegeln, för att vara säker på att jag dolde allt det blåa från dagens ljus, får mig att rysa.