Inatt var mardrömmarna tillbaka ordentligt och ännu en gång drömde jag att jag dog. Jag vaknade av att jag skrek, slog med ben och armar och med tårarna rinnande nedför kinderna. Oftast brukar jag kunna somna om ganska fort, men inatt låg jag vaken. Jag kunde omöjligt stänga ögonen ifall mamma skulle dyka upp. Detta trots att jag ser hela mitt rum från sängen. Men att tänka logiskt efter en mardröm är inte min starka sida.

Idag blir en dag då jag får klistra på mig den alltför använda masken med det stora leendet, för idag är det svårt att le på riktigt. Dels för att gårdagens information om mamma tar upp 90% av tankarna. Dels för att mardrömmarna fortfarande sitter på näthinnan.