Man slutar inte hoppas förrän det står utom allt tvivel att det är omöjligt.
Idag kan jag känna att min släkt dömer mig på förhand, att de inte ens lyssnar på vad jag har att berätta förrän de vänder mig ryggen och bestämmer sig för att inte ha någonting med mig att göra. Jag kan förstå men inte acceptera deras bemötande.
Så länge de är i livet lever hoppet vidare. Jag lever med tron om att jag har en chans, en liten möjlighet att träffa dem igen och ta igen alla år vi har varit ifrån varandra. Men samtidigt finns tankarna på att åren kan gå och att de är borta den dagen jag orädd äntligen kan kliva ut ur skuggorna och säga "här är jag".
Det har snart gått 3 år sedan jag lämnade livet därhemma. 3 omvälvande, långa och stundtals riktigt tunga år som jag trots de tusentals gånger jag velat ge upp aldrig vill ha ogjorda. Jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv, mött fantastiska människor och lärt mig att leva. På riktigt.
Den bästa av världar.
I den bästa av världar skulle jag ha mina syskon vid min sida, hålla om dem varje dag och säga att jag älskar dem tills de är så övertygade att de aldrig kommer behöva fråga sig själva om det verkligen är sant.
I den bästa av världar skulle ett mörkt förflutet kunna få en ljusare nyans, blåmärken skulle kunna suddas ut och de djupa såren sys ihop utan att lämna några ärr. Jag skulle kunna le för att jag vill och inte för att jag kan, glömma allt som hänt genom att knäppa med fingrarna och sova gott om natten.
I den bästa av världar dödar varken saknad, skuld eller skam och livet handlar om så mycket mer än att bara existera.
Första gången psykologen nämnde vad hon ville insåg jag att det var länge sedan jag levde på riktigt. " Jag vill inte att du ska existera", sa hon och jag trodde för en sekund att hon ville se mig död.
"Jag vill att du ska leva"
Och det är precis det jag försöker göra. Mest av allt för mina systrars skull, mina två små stjärnor i den mörka natten.
Kurragömmalivet är slut.
Hör du hur stegen närmar sig?
Att andas utan att det hörs.
Hör du hur hjärtat slår?
Att fly för sitt liv.
Att springa och springa tills benen inte bär
Att leva med tron om att man har en chans
Att drömma sig bort och leva i sin fantasi
Du skjuter mig i huvudet, bränner mig på bål
hugger med en sax i min döda kropp, lämnar stora hål
Du kastar mig genom glas, betong och sten
hur mycket jag än önskar så finns inte den goda fen
Dina ord punkterar mina lungor,
dina slag piskar mitt hjärta.
Du river djupa sår i min själ,
tänder eld på min döda kropp.
Du håller mig under ytan tills kroppen blir blå
du förföljer mig överallt, slutar aldrig slå
Springer och springer för att du inte ska komma ifatt
leken pågår dygnet runt, varje sekund, dag som natt
Skriven 30:e januari 2008
Det är tur att ibland innebär ibland och ingenting annat.
Ibland gör det så ont att jag är helt hundra på att saknaden förintar allt som kommer i dess väg.
Ibland vill jag lägga mig ner och skrika bara för att det känns som att det är det enda som hjälper.
Ibland vill jag stirra i timmar på bilderna av mina systrar bara för att ha dem nära.
Ibland säger jag till mig själv att jag inte är någonting värd, bara för att mamma sa det till mig minst en gång om dagen i 19 år.
Ibland önskar jag att det räckte med att blunda för att glömma allt som hänt, att ögonlocken kunde radera allt som fastnat på näthinnan.
Ibland känns dagens 24 timmar som 100.
Idag är en sådan dag.
Dagens smärtnivå.
Fruktansvärt.
Saknaden är bedövande, förgörande, fruktansvärd, smärtsam, löjligt platskrävande, ogenomtränglig och hopp-, vilje- och glädjedödande.
Det finns bara en sak som är bra med att minnesbilderna spelas upp om och om igen i mitt huvud:
Att jag aldrig kommer glömma bort hur mina systrar såg ut.
Och det gör det på något konstigt vis värt det.
Att skydda sig själv från sanningen.
"Vad gjorde hon för någonting då?"
Orden ligger på tungan, svaret försöker leta sig över läpparna. Jag smakar på ordet, känner hur sant allting kommer bli om jag säger det högt. Jag sväljer orden, högt och tydligt sväljer jag sanningen och säger så mycket som jag klarar av att leva med.
"Hon knuffade mig!"
Polisen lägger huvudet på sned.
"Hon knuffade dig alltså?"
Jag försöker desperat ta mig ur situationen jag försatt mig i, värjer mig för den där menande blicken från andra sidan bordet.
"Ja, hon puttade mig!"
Hon visar med hela sitt kroppspråk att hon tror på mig, säger att det är okej att berätta och att det som hänt aldrig kommer hända igen.
Hon säger att det var fel och jag skakar på huvudet, gång på gång.
"Mamma sa att det var rätt. Hon sa att jag aldrig fick nog och att jag var dum i huvudet".
"När sa hon det?"
Jag biter mig i läppen innan jag svarar, hårt och länge. Som för att säga till mig själv att jag egentligen gör fel.
"Varje dag"
Polisen antecknar någonting i sitt block och jag möter hennes blick.
"Sa hon något mer till dig varje dag?"
"Ja, men hon menade det inte"
"Kom hon och bad om ursäkt efteråt?"
Sekunderna går. Jag väger fördelar mot nackdelar.
Jag sväljer och hoppas att sanningen ska följa med.
"Nej, hon bad inte om ursäkt"
2012.
För 5 år sedan stod jag där vid hennes sida och blickade ut över havet, allt annat än lycklig och påpälsad för att dölja spåren av mammas händer.
Om jag hade vetat vad jag vet idag hade jag sagt att jag kommer finnas med henne oavsett vad som händer, att jag älskar henne även om jag inte är fysiskt närvarande och att hon ska komma ihåg att det alltid är för tidigt att ge upp. Jag hade talat om för henne att vi är så mycket bättre än de där slagen hon märker oss med och att vi har rätt till ett liv utan rädsla.
