Om jag talade om för dig att min mamma gjorde mig illa i princip varje dag, att hon brände mig med strykjärnet, att hon talade om för mig att jag skulle dö, att hon sa att jag hade ett värde mindre än noll och att jag aldrig skulle komma ut ur hennes hus - skulle du sedan kunna förstå att jag kan längta hem ibland?

Hoppet, det överger en aldrig. Tyvärr. För jag önskar att det hade övergett mig för länge sedan. Iallafall den delen av hoppet som aldrig slutar hoppas att mamma ska bli snäll en dag.
Trots att det såg ut som det gjorde i nitton år så verkar en del av mig inte förstå varför vi inte skulle kunna bli en familj någon gång.
Varför slutar jag aldrig hoppas? Varför har jag inte lärt mig att hon aldrig kommer ändra sig?

Idag slog tankarna på att åka hem ned som en bomb. Och det gör så ont. Det gör så fruktansvärt jävla ont. Någonstans inom mig finns även den där delen av mig som inte vill hem, som inte under några omständigheter tänker åka tillbaka till det som en gång var hemma.
Men det är svårt att skapa sig ett eget hem ensam och att aldrig bara få vara.
I samband med polisanmälan så visade de delar av min släkt som jag tidigare haft kontakt med tydligt att de inte stod bakom mig. Min familj har jag inte haft någon kontakt med på snart två år. Och jag visste att det var det som kunde ske när jag stack därifrån, men samtidigt så trodde jag inte att jag skulle kunna sakna något som var så illa.
Hur kan jag sakna en mamma som bara slog eller skrek? Hur kan jag längta efter en mamma som höll på att ta mitt liv?

Jag har tolkat mina känslor och tankar så att jag inte saknar min mamma, utan en mamma. Och den mamman som slog mig är ju faktiskt den enda mamma jag har.

Det finns en sak som jag är fruktansvärt rädd för, och det är inte att mamma ska hitta mig. För hon kommer aldrig kunna göra mig illa igen, oavsett om hon hittar mig eller inte. Jag är mycket starkare än hon någonsin kommer bli, och den där muren jag kunde använda mig av redan för några år sedan har bara blivit tjockare sedan jag tog mig därifrån.
Det jag är rädd för är vad mina år hos dem har gjort med mig. Jag har svårt att se att jag kommer lära mig att älska någon, någonsin igen. Och då tänker jag inte på kärlek mellan vänner, för jag har mängder av vänner och jag älskar dem allihop. Många av mina vänner är till och med killar. Men vill de vara mer än så blir de mannen i parken, mamma och pappa. Jag vet inte varför.
Jag har svårt att se att någon kommer kunna beröra mig på ett sätt som jag tycker är okej och som inte bringar fram en massa minnen.
De övergreppen jag blev utsatt för är inte många till antalet om man jämför dem med dagarna jag blev utsatt för fysisk eller psykisk misshandel, men det är nog de som har påverkat mig mest. Utan att jag egentligen har förstått det. Förrän i somras.

Mannen i parken kunde ha gjort precis vad han velat göra. Jag hade inte brytt mig. Inte där och då iallafall. Att "stänga av" verkligheten är något som har hjälpt mig att överleva hemma och när jag hamnar i en situation jag inte kan hantera så händer det ofta att jag, utan att jag tänker på det, gör precis samma sak nu.
När han drog upp min tröja så låg jag och tittade på gräset runt omkring mitt huvud. Jag kände knappt vad han gjorde. Han bet mig i bröstet och i läppen, kysste mig över magen och ryggen. Jag tittade på den molnfria himlen och lyssnade till skratten från barnen i parken. Han stoppade ned sin hand i mina byxor. Jag blundade och tänkte att han blir arg om jag säger nej, precis som mamma blev.
Jag var rädd för att ett nej skulle leda till värre konsekvenser än om jag lät honom göra vad han ville.

Sen vet jag att min uppväxt ställt till det på fler punkter förutom den, men de går jag inte runt och är rädd för. Till exempel det där med att handla mat. För ett och ett halvt år sedan klarade jag inte av att välja mellan röd eller grön mjölk. Det gick bara inte, för jag visste inte vilket av valen som gjorde mamma minst arg. Vissa dagar är det fortfarande något som hänger över mig när jag handlar, men det går bättre och bättre. En annan sak är det där när man ska välja mat. Jag har blivit bättre på det, men vet fortfarande inte vad jag "får" gilla.
Regelrabblandet har dock nästan försvunnit helt och det är alldele underbart. Visst händer det att jag känner att jag måste rabbla reglerna ibland, men det är bara om jag har gjosrt något som jag inte fick göra hemma.
Jag har också slutat leta gömställen var jag än går.

Däremot så är jag fortfarande rädd för alla ljud som jag inte är beredd på. En mobiltelefon som börjar ringa, ett glas som går sönder, en bok som slås igen. .

Men det blir bättre och ingenting, inte ens mamma, kan stoppa mig från att leva livet!

När jag var 16 år flyttades jag till en annan familj. Ja, 16 år är sent. Jag borde ha kommit därifrån mycket tidigare än så. Men det slutade med att jag blev hemskickad.
Första gången jag mötte socialsekreteraren i min nya hemkommun så sa hon att jag aldrig mer skulle behöva komma hem igen. ALDRIG. Hon var väldigt tydlig på den punkten. Hon meddelade att kommunen jag kommit till inte under några omständigheter skulle skicka hem mig igen. Det sa hon varje gång vi sågs.
Tills en dag. Den dagen jag fyllde 17 år så kom hon och talade om för mig att jag skulle hem igen. Det kändes som att marken öppnade sig under mina fötter och att jag föll. Trots att jag varje dag frågat fosterföräldrarna när jag skulle åka hem igen så kände jag mig grundlurad av kvinnan från socialen. Och jag var fly förbannad. Inte på henne, utan på mig själv. För att jag trott på hennes ord.

Jag slutade äta, började rabbla regler och försökte vänja mig vid tanken på att åka hem igen. Vid ett möte med socialen beslutades det att hemflytten skulle skjutas upp för att jag mådde så dåligt. Till slut kom jag ändå hem och trots mina försök att vara förberedd så som möjligt så gick det åt skogen. Redan första veckan satt jag med ett blåmärke i ansiktet på socialkontoret. Jag sprang ut i snön i pyjamas och ringde socialjouren för att jag inte vågade gå in igen. Vad gjorde de för någonting?
De sa åt mig att gå in igen.
Och socialsekreterarna ringde bara hem till mina föräldrar och frågade var blåmärket kom ifrån. Naturligtvis svarade de att de inte hade sett något blåmärke och att de aldrig skulle kunna göra något sådant.

Jag var så arg på socialen, inte för att de skickat hem mig, utan för att de placerat mig i en annan familj. Innan hade jag ju aldrig haft en aning om hur det var i en annan familj. Jag kunde intala mig själv att jag jag levde i den bästa av världar trots att de slog mig. Efter ett halvår utan slag och regler så kunde jag inte det längre, hur mycket jag än ville.

Trots att jag inte behöver ställa den frågan till mig själv längre så händer det att jag fortfarande tänker på det. Bara det att säga till klasskompisarna att man ses igen efter helgen är jobbigt, tills jag kommer på att jag inte ska hem till mamma och pappa. För två år sedan var planering inte något jag ägnade mig åt. Om någon bokade en filmkväll två veckor framåt i tiden och frågade om jag skulle med så log jag bara oftast till svar. Det var sällan jag ens svarade på en sådan fråga. För för mig var det inte ens självklart att jag skulle överleva dagen. Jag visste aldrig vad som väntade när jag kom hem.
Hur många gånger har jag inte åkt nedför trappan med huvudet före? Hur många gånger har inte dagen slutat med att jag ligger på golvet och inte kan ta mig upp? Hur många gånger har jag inte frågat mig själv om det är över? Alldeles för många gånger.
Några gånger har det hänt att jag har önskat att hon bara hade kunnat dra till mig så hårt att jag dog. Oftast hände det när hon slog mig under långa perioder och det aldrig tycktes ta slut. Idag kan jag skämmas över att jag tänkte så.

Många tycker att det är konstigt att jag aldrig slog tillbaka eller sa nej. Det har faktiskt hänt att jag har sagt att det räcker. Svaret " Du får aldrig nog", som jag oftast fick till svar, gjorde så ont att jag slutade fråga. Och att streta emot hjälpte aldrig, det ledde bara till mer slag. Därför lät jag henne göra vad hon ville med mig. I hopp om att det skulle gå fortare och ge mindre skador.
Det är först nu i efterhand som jag inser hur nära döden jag har varit.

Min mamma har sagt till mig att jag ska dö och att hon ska hämnas för att hon har blivit anmäld till socialen. Det har hon sagt till mig så länge jag kan minnas. Hon har lugnt och sansat talat om för mig att hon vinner, jag förlorar, hon har rätt, jag har fel, att hon kommer leva och att jag kommer dö.
Men det är inte de gångerna som påverkat mig mest. Kanske för att det har blivit sagt så många gånger att det nästan har förlorat sin betydelse.
Det är istället den gången hon bad mig ta kökskniven och döda henne som jag minns allra bäst.

Jag minns hela helgen så väl. Socialen hade haft ännu ett samtal med mig och därefter, trots att jag sa att det ledde till bestraffningar, ringt hem och berättat vad jag hade sagt. Kuratorn på skolan föreslog att jag skulle åka och gömma mig hemma hos en kompis så att jag slapp följa med till vår stuga ute på landet som vi åkte till i princip varje helg.
Till slut hittade mamma kompisen jag befann mig hos och jag blev utsläpad till bilen. Bilresan på två timmar kändes oändligt lång. Jag gick igenom alla möjliga utgångar. Jag räknade med att jag kunde dö, att jag kunde behöva gömma mig, att jag kunde behöva rymma, att det skulle göra ont och att jag kanske skulle behöva lyssna på alla elaka ord som hon brukade hälla över mig. Jag rabblade regler för att minnas dem om hon bad mig rabbla dem.

Första kvällen gick bra, antagligen för att vi kom fram så sent och gick och la oss direkt. På lördagen regnade det, jag minns precis hur det lät när regnet piskade mot glasrutan bakom soffan där jag satt när mamma kom in i rummet.
Egentligen blev jag inte rädd, jag hade räknat med att hon skulle komma förr eller senare. Anledningen till att jag hoppade till var att hon kom med en kniv. För ovanlighetens skull började jag gråta redan innan hon hade öppnat munnen. Jag trodde att mina sekunder var räknade.
Jag var så koncentrerad på kniven i hennes hand att jag inte lyssnade till hennes röst. Inte förrän hon var så nära mig att spottet haglade över mig så började jag lyssna.
"Om du nu hatar mig så mycket, varför dödar du mig inte då?"
"Hör du mig?"
"Döda mig då, döda mig!!"
"Gör det då! Döda mig!"

Jag har gått igenom den här eftermiddagen tusentals gånger i huvudet och kommit fram till att det hade kunnat sluta precis hur som helst. Om jag hade sagt eller gjort någonting hade jag förmodligen råkat illa ut. Men jag gjorde ingenting. Jag satt bara kvar där i soffan.
Jag kunde inte döda henne, och skulle aldrig kunna göra det. Hon är ju den enda mamma jag har, på gott och ont.

Idag är det dags för första skoldagen på 2,5 år. Jag undrar hur mycket tankar som kommer dyka upp i huvudet, i och med att sist jag gick i skolan så bodde jag hemma. Mycket har hänt under de åren som gått sedan jag tog mig därifrån, men minnesbilderna dyker upp med jämna mellanrum. Och just idag är nog en sådan dag skulle jag tippa. Just skolmiljön, som var den plats jag tillbringade mest tid i. Hur många gånger har jag inte cyklat dit redan vid sjutiden?  Det är ett otal gånger. Bara för att komma hemifrån. Jag brukade sitta utanför dörren och vänta tills rektorn kom och öppnade dörren.
Han frågade aldrig om något var fel konstigt nog.

Jag gissar att jag kommer få kämpa med lite tankar om att jag inte ska åka hem idag efter första skoldagen. Inte för att jag vill hem, tvärtom. Det är mest för att jag är så van vid att det ska vara så efter en skoldag.
Men jag ser fram emot att börja leva ett så normalt liv som möjligt igen och jag hoppas att skolan fortfarande ska vara en plats där jag trivs och har det bra!

Jag kan inte hjälpa att jag saknar dem ibland, mina syskon och mina föräldrar. Även fast mamma har gjort mig illa. Jag vill bara veta att de har det bra, trots att de kanske inte ägnar någon större tanke åt mitt mående.
Ibland kan jag till och med längta hem. Jag har liksom glömt hur det kändes att hela tiden vilja hemifrån. Att glömma hur det var kommer jag nog aldrig göra, jag kan spela upp olika händelser när som helst på dygnet fortfarande. Men jag kan omöjligt koppla ihop dem med några känslor.

En annan sak som upptar mina tankar är skulden jag känner gentemot mina syskon. Älskade, älskade syskon. Trots att jag har hört dem säga att de inte vill ha kontakt med mig längre så hoppas jag att jag får tillbaka deras förtroende en dag. Jag kommer aldrig sluta älska dem och det var först när jag inte hade dem vid min sida längre som jag förstod hur mycket de betydde för mig. Trots att vi inte alltid kom så bra överens.
Jag kan ångra att jag stack därifrån utan att lämna ett brev till dem. Utan att ha sagt till dem att jag älskade dem och att jag gjorde det jag gjorde lika mycket för min skull som för deras.
Jag kan förstå att de inte vill ha kontakt med mig och att en kontakt skulle sätta dem i en ännu mer utsatt position än vad de redan sitter i, även fast det gör otroligt ont när jag väl hör orden lämna deras läppar.

Att se pappa skaka som ett asplöv och att höra hans röst som var så nervös att jag trodde att jag aldrig hade hört honom prata innan gjorde att jag fick lust att springa fram till honom och be honom lämna mamma. Omgående. Jag vet att det finns en fin person någonstans där inne och jag hoppas att jag får möta den personen en dag. Mamma styr pappa med järnhand. Jag har aldrig sett honom som glad som de få gånger han har varit iväg med jobbet på julbord eller på affärsresa. Förutom de få gånger så umgås han inte med någon. Jag skulle vilja ge honom en handfull med vänner och ett liv. Jag skulle vilja säga åt honom att han får skratta, säga vad han vill och ha roligt.

Jag har svårt att formulera mig när det gäller mamma. Att hata henne, det kommer jag aldrig göra. Något jag däremot gör är att jag tycker synd om henne.
Hon har varit sjuk sedan många tiotals år tillbaka och gränsen för när man borde hjälpa en vuxen människa mot hans eller hennes vilja är för länge sedan passerad. Det är iallafall min åsikt.
Varför inte myndigheterna har ifrågasätt om hon är kapabel att ta hand om sina barn när hon så uppenbart inte ens kan ta hand om sig själv är för mig en gåta.
Min mamma hävdar att hennes sjukdom inte är ett problem och att det är något som alla i familjen har accepterat och lärt sig leva med.
Självklart har vi lärt oss att leva med den. Vad har vi egentligen haft för val?
Men det sätter sina spår.
Samtidigt som min mamma har behandlat mig illa under uppväxten, så känner jag ett ansvar.  Först och främst av så egoistiska själv som att hon är den enda mamman jag och mina syskon någonsin kommer ha. Men det är också för hennes egen skull. Jag vill att min mamma ska få möjlighet att leva livet.

När vi väl är inne på familjepratet så har jag till min besvikelse upptäckt att jag aldrig slutar leta efter en "ny" mamma och pappa. Precis som när jag var yngre så önskar jag fortfarande att personer jag ser skulle vara mina föräldrar. Det kan vara kvinnan på ica, mannen som är ute med hunden, damen i receptionen. . Helt okända människor. Det enda kriteriet är de ska se snälla ut. Ni hör själva hur det låter. Men man faller tillbaka till gamla roller och jag gissar att jag fortfarande faller in i den där rollen ibland, där jag är det lilla barnet som önskar sig en annan mamma och pappa.
Det är väl bara att lära sig leva med det gissar jag.

Att vakna kallsvettig börjar bli vardag. För en stund sedan vaknade jag av jag kände de håriga benen, de stora varma nävarna och de kittlande andetagen mot min hals. Fortfarande sitter det i. Den där känslan av händer som letar sig fram över kroppen och de håriga benen som river mot mina.
Att gå och lägga sig är någonting som jag inte ser fram emot att göra just för att jag inte vet vad jag kommer drömma om. Mardrömmarna har en tendens att locka fram bortträngda minnen.

En av de drömmarna jag drömde handlade om min morfar som dog för lite mer än 6 år sedan. Han är nog en av de som bidragit till att jag fortfarande står på benen med något man kan kalla vilja. Oftast är det han som dyker upp i mina tankar när jag funderar på varför jag inte är död.
Dagen han dog, som från början drog mig ned mot botten, har visat mig att det går att gå vidare. Trots att jag själv höll på att gå åt i samma veva.

Det började egentligen dagen innan han dog. Jag satt i den blå- och beigerandiga, något osköna soffan i källaren och tittade på tv. Jag hörde ytterdörren öppnas och slås igen. Som vanligt gjorde jag mig beredd på vad som skulle kunna hända. Med andra ord vadsomhelst.
När jag ser att det är min syster som kommer ned för trappan så andas jag först lättat ut, innan jag upptäcker att ansiktet är fullt av tårar.
"Vet du vad du har gjort?" frågar hon, " Morfar kan inte andas längre och det är ditt fel"
Jag minns att jag reste mig upp, med blicken fäst i golvet och gick förbi henne uppför trappan. Såhär i efterhand ångrar jag att jag inte stannade upp och höll om henne. Talade om för henne att allt skulle bli bra och att jag lovade att fånga henne de gånger hon föll.

Jag var klar och tydlig med att jag inte ville besöka honom på sjukhuset. Detta är något jag ångrar idag. Men jag klarade inte av att se den personen som betydde aldrig mest för mig dö. Jag klarade inte av att se honom försvinna. Även fast jag mest av allt ville sitta där med honom in i det sista och hålla honom i handen. Jag kände skuld för att familjen sa att det var mitt fel och jag ville inte se vad jag hade orsakat.

Klockan 01.15 kommer jag ihåg att jag vaknade av att dörren smällde igen. Jag trodde att det var dags att fly och gjorde mig beredd att springa mot garderoben. Istället knackar det lätt på dörren och pappa kommer in. En pappa som jag tidigare aldrig mött. Han sätter sig ned på sängkanten och berättar att vi måste åka till sjukhuset för att morfar har dött.
Jag minns att jag inte reagerade alls utan följde efter honom och mina syskon ut i bilen. I bilen satt vi med blickarna riktade mot den nedsläckta världen utanför rutan. Tårarna rann stilla nedför mina kinder. Ingen sa ett ord förrän vi var inne på sjukhuset, när pappa frågade en sköterska om vägen upp till avdelningen.

När jag fick syn på min mormor brast det. Att se henne sitta i väntrummets soffa, söndergråten och med armarna utsträckta mot mig gjorde mig så ledsen att jag bara satte mig ned på golvet i korridoren.
"Vad har du gjort?" började jag fråga mig själv, " Hur kunde jag döda morfar?"
Mina föräldrar satte sig vid mormor. Jag satt kvar i korridoren tills vi fick gå in i rummet och se på honom.
Försiktigt gick jag in med blicken fäst på hans kropp. Tårarna gjorde allt i rummet suddigt och jag gick fram mot honom. Mormor tog hans ena hand och grät stilla.
"Förlåt, förlåt, förlåt" sa jag för mig själv och strök honom lätt över kinden.

Efter det åkte vi åkte hem och jag gick och la mig med kortet av morfar tryckt mot bröstet.

Dagarna efteråt fortsatte mamma säga att det var mitt fel och att hon hoppades att morfar skulle straffa mig för det jag gjort.


Idag klarar jag av att tänka att det inte var mitt fel, det kan helt enkelt inte ha varit det. Jag kan ångra de saker jag inte gjorde och att jag aldrig hann säga att jag älskar honom. Men samtidigt vet jag att han visste.