Jag blir aldrig riktigt klok på dig eller vem du är. Egentligen borde jag ju känna dig ganska bra men det är ditt förflutna som får mig att ifrågasätta om jag verkligen känner dig. Trodde du att du skulle kunna dölja ditt förflutna så länge vi levde? Trodde du inte att det skulle komma upp till ytan en dag? Hur tänkte du när du byggde upp ett liv på lögner? Hur kunde du involvera oss barn i det du hittade på?
Mamma, jag får inte ihop det ditt förflutna berättar om dig med den person jag trodde mig känna.

Samtidigt som jag vill blunda, hålla för öronen och göra allt annat man gör när man vägrar inse hur verkligheten ser ut så borde jag kanske ha insett hur mycket lögner våra liv bestod av redan för några år sedan. Och visst har jag ifrågasatt, det har jag, men jag slutade ifrågasätta när hon gjorde mig illa. Jag ville så gärna tro att det mamma sa var sant, först och främst för hennes egen skull. De stora visionerna, de storslagna och för oss nere på jorden orealistiska planerna, berättelserna som verkade alltför fantastiska för att vara sanna (vilket de också var). Jag minns att jag alltid hoppades att det hon sa skulle vara sant och att de stora planerna som var påväg att genomföras var så nära genomförandet som hon sa. Även gång nummer 500 hoppades jag, även om alla andra planer gått sönder, bara för att jag ville se henne glad. Jag ville se henne lyckas med någonting, jag ville höra henne tala sanning och ta sig an någonting som hon klarade av att genomföra. Och allt på grund av att jag tycker/tyckte synd om henne.