They say that time heals everything.
They don't know you and the scars you bring
Cause you left a jagged hole and I can't stand it anymore
If heart ache was a physical pain
I could face it, I could face it
But you're hurting me from inside of my head
I can't take it, I can't take it
I'm gonna lose my mind, I'm gonna lose my mind
I'd erase my thoughts if only I knew how
Fill my head with white noise
If it would drown you out, kill the sound
If heart ache was a physical pain
I could face it, I could face it
But you're hurting me from inside of my head
I can't take it, I can't take it
I'm gonna lose my mind, I'm gonna lose my mind
And I'd rather be crazy, I'd rather go insane
Then having you stalk my every thought
Then having you here inside my heart
If heart ache was a physical pain
I could face it, I could face it
But you're hurting me from inside of my head
I can't take it, I can't take it
I'm gonna lose my mind, I'm gonna lose my mind"
Otroligt talade låttext.
Hur många gånger har jag inte hört att tiden läker alla sår?
Alla gånger tänker jag att det faktiskt är mina småsyskon vi pratar om. Hur kan saknaden efter dem bara försvinna? Hur kan man läka en sån sak?
Atombomben eller minan?
Imorgon är det dags för första träffen med psykologerna och övriga gruppen. Det känns både spännande och skrämmande på en och samma gång. Vilka är dem? Hur gamla är dem? Vad har de varit med om? Kommer jag möta någon som har en historia som liknar min? Jag vill inte hoppas för mycket samtidigt som jag inte kan låta bli att gå händelserna i förväg och tänka "Tänk om. . .".
Sist jag var där, på första träffen med enbart psykologerna, blev jag omedd att tänka ut vad jag ville berätta om mig själv den första gången. Kort men innehållsrikt och gärna specificerat med vilken sorts våld jag blivit utsatt för var instruktionen jag fick.
Så vart börjar man?
Ska jag låta dem gissa det mesta själva och säga " Jag heter X, är 21 år gammal och har tills jag fyllde 19 år blivit utsatt för olika typer av våld av först och främst mamma" ?
Eller ska jag släppa atombomben och berätta allt på en gång?
Jag tror inte jag kommer kunna bestämma mig idag och förhoppningsvis är jag inte först ut imorgon utan kan avvakta och se hur mycket andra berättar om sig själva.
Bakslag.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, dels för att jag inte vill tro något förrän det verkligen är säkert, dels för att jag vägrar definiera mig själv som sjuk. Därmed har jag inte heller något att säga när någon säger att jag kan ha en sjukdom.
Nu ska jag försöka släppa detta för idag när jag fått ner det i text här och ta tag i den här dagen!
Det är tur att min lärare inte bestämmer vem jag kommer bli.
Om jag ska gå efter min lärares ord borde jag ha en dissociativ identitetsstörning och komma att begå sexuella övergrepp och utöva fysiskt och psykiskt våld mot mina barn.
När han gav mig det svaret visste han dock ingenting om min bakgrund utan svarade enbart på en fråga som rörde hans föreläsning på området kris och trauma.
Varför frågade jag?
Jo, menade han, det är ju för att barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp och våld gör detta till något normalt och rätt.
När jag frågade honom om våldet och övergreppen inte blir något som barnet gör "normalt" för att klara av att överleva, som ett led i en försvarsprocess för att skydda sig själv mot våldet och övergreppen, svarade han något i stil med att statistiken löd att de som själva blivit utsatta för misshandel under barndomen ofta blir förövare själva.
Vad säger man?. .
Överreaktion, eller?
Är det jag som överdriver eller har jag rätt till känslan om att mamma kan ta sig hit? Hon har ju ändå åkt flera timmar för att hämta hem och straffa mig innan. Åker man från mellansverige till södra sverige för att få tag i någon betyder väl inte det att man inte kan åka lika långt åt andra håller för att få tag i samma person, eller?
Karlssons klister fungerar inte på mitt hjärta.
Om det är något jag har lärt mig under de senaste årens regelbundna samtal med myndighetsmänniskor är det att vad som en gång varit trasigt alltid kan bli det igen. Det är lätt att tro att man kan laga något och att det förblir helt. Samma sak gäller mitt omsorgsfullt ihoplimmade hjärta. Många timmar har jag kämpat för att få det så helt som möjligt bara för att se det gå i bitar några dagar senare. Men jag accepterar och lär mig att jag måste plocka upp bitarna med jämna mellanrum och att det inom mig alltid kommer vara små luckor här och var.
Idag är en typisk "jag känner att mitt hjärta egentligen är i kras" dag. Kalla det överkörd, mentalt mörbultad, tom, utpumpad eller avslagen. Jag känner mig som alla dessa ord gånger två och det bara efter knappt en trekvart med polisen. Men så fort jag måste tänka, berätta och samtidigt känna efter och förklara kommer allt tillbaka. När jag måste konfrontera det förflutna är jag fortfarande för dåligt utrustad.
Det får bli ett mål framöver; att berätta och förklara utan att för den delen förstöra mig själv. Att berätta om det har ju aldrig varit ett problem, men när jag måste känna efter samtidigt och blir ombedd att minnas detaljer blir det genast värre.
Nej nu blir det nya tag, ännu ett berg ska bestigas och jag vill inte ligga på latsidan!
Dagens dikt.
När mörkret kom lät jag lampan vara tänd, drog täcket över huvudet och väntade på dig
de mörka drömmarna jag hade om natten handlade endast om dig och mig
I en skör liten såpbubbla försökte jag hålla alla viktiga organ vid liv
mamma och pappa, vet ni att döden var ett av mina bättre alternativ?
Drömmarna om natten nådde till den där bristingsgränsen tillslut
men det var som att jag ville veta fortsättningen i en bok som tagit slut
Hörde du alla mina tårar som rann nedför min kind sådär lugnt och tyst?
visst var det du, pappa, som smög in till mig om natten utan att säga ett knyst?
Du talade i olösliga gåtor och rebusar och läste mellan mina rader
bad mig att hitta triss i ruter i en kortlek med 52 kort av spader
“Jag letade, gång på gång efter kärleken från er, även om endast hatet existerade
jag vet att jag inte fanns för er, att jag aldrig var någon ni prioriterade”
Natt efter natt pratade jag med änglarna där uppe och försökte få de att förstå
hur onödigt det var att ens försöka, när det aldrig skulle gå
Jag kämpade med att spela ett spel som jag inte klarade av
hur mycket jag än såg framåt så grävde ni min grav
Gång på gång försökte jag att välja livet som första val
ändå hamnade jag alltid på villovägar, och upptäckte att vägen till lyckan var för hal
Sprang runt i en mörk labyrint, dag som natt, utan någon antydan till slut
kände hur paniken växte inom mig medan jag letade efter vägar ut
Hösten och allt vad det innebär.
Hösten, liksom våren innebär kaos i hjärnan, mycket dagar som jag helst skulle snabbspola förbi och en hel del dagar jag bara vill lägga mig ner och skrika. Och såklart den värsta sortens dagar: De som påminner mig om mina syskon. Då vill jag helst vara ensam, drömma mig bort till då jag hade dem nära och leka med tanken att jag har dem kvar.
Idag är inte en sådan dag, inte imorgon heller. Lyckligtvis befinner sig årsdagarna en bit bort.
Nästa blir 2-årsdagen för polisanmälan i slutet av september, men det är en dag som tvärtemot andra årsdagar symboliserar någonting bra.
Tänk vad fort åren gått, vad långt jag har kommit och att jag faktiskt klarat mig. Det trodde jag inte och jag har otroligt många att tacka för att jag sitter här vid köksbordet med datorn framför mig och skriver detta idag :)
Berg- och dalbanekänslor.
När jag skulle gå ut en sväng tidigare slog det mig att jag ständigt går runt med en klump i halsen, hela tiden påväg att brisera. Det är som att min kropp väntar på en nära förestående katastrof, som om den väntar på att jag ska trycka "on" och att den ska klara av att hantera helvetet igen.
Den där onda klumpen i halsen fick mig att fundera på vad jag "fått" av de nitton år som jag tillbringade hemma. Har mamma gett mig något annat än en livslång saknad efter en familj, känslan av förnedring som inte går att tvätta bort, skvätträdsla, mardrömmar, synliga och osynliga ärr, minnesbilder som aldrig kommer försvinna, fysiska märken som inte bleknar med åren, skulden för den bästa människan på jordens död, ord som sticker i hjärtat, vad som verkar vara permanenta skador på ögonen, känslan av att aldrig räcka till, rädslan för att bli hittad, behovet av att alltid ha ett gömställe inom räckhåll, misstro och tre a4-sidor med lagar som jag aldrig helt kommer klara av att sudda ut från min mentala rabbla-upp-för-att-rädda-ditt-liv-lista?
Men samtidigt: Utan allt som har hänt och utan alla dem som stöttat mig på vägen - Vem hade jag varit idag?
Jag är så tacksam för livet, för alla fina människor runt omkring mig och för att jag ser en framtid. Det är ren och skär lycka.
Idag är inte dagen då du borde leka med mina känslor.
Ojojoj, ilska är ingen känsla jag är van vid och jag blir således lika överraskad varje gång jag blir arg. Har ju som jag tidigare berättat flyttat till en ny lägenhet och idag skulle vaktmästaren komma förbi och hjälpa mig med eluttaget i hallen som inte tycks fungera som det ska.
Han knackade på, tittade på eluttaget och sa: "Kan du inte ringa hem till pappa?"
Jag är himla glad att jag lyckades hålla tillbaka tårarna tills han smällde igen dörren efter sig, för om han hade stått kvar några minuter till hade jag säkert sagt både det ena och det andra till honom.
Även om jag inte är mörbultad rent fysiskt är det vad jag känner mig just nu.
Dags för peppning och glada låtar, det är trots allt många timmar kvar på den här dagen och en klumpig kommentar ska inte få förstöra den här kvällen!
Vill jag verkligen försöka ta ifrån mamma rätten att besöka mig?
Jag får hela tiden påminna mig själv om att vara realistisk, både när det gäller min mamma och den övriga familjen. Det är en svår balansgång mellan fantasi och verklighet, mellan önskan och realitet.
Om jag får besöksförbud mot mamma innebär det att jag minskar chanserna att vi ska kunna bli mor och dotter igen en dag? Men samtidigt: Kommer jag inte ångra mig den dagen hon gör realitet av orden " Jag ska hämnas, du ska få tillbaka för allt du har gjort. Du ska få tillbaka en dag, vänta bara"?
Jag kan önska, drömma, hoppas, vilja och tro hur mycket jag vill. Jag kan däremot aldrig veta vad som rör sig i hennes huvud. Om hon om fem år skulle ta kontakt med mig och säga att hon ändrat sig och vill möta mig för att ta upp kontakten igen skulle jag förmodligen åka dit för att önskan om att ha en mamma är så stark. Men vad säger att hon inte tar ut sin hämnd där och då?
Om jag får igenom ett besöksförbud innebär det att jag kommer ytterliggare några steg bort från mina syskon? Innebär det att barriären som redan finns mellan oss blir ännu svårare att ta sig igenom? Innebär ett besöksförbud dödsstöten för inte bara drömmen om en mamma, utan även för att en dag återse den övriga familjen och släkten?
Samtidigt som jag aldrig vill tillbaka till det som var och försöker skydda mig själv från att hamna där igen är drömmen och hoppet om en familj så starka att jag inte vill minska sannolikheten ännu mer. Det är ju hoppet jag lever på.
Vad gör jag om det försvinner?
Världen är allt bra liten ibland.
Igår stod jag och väntade på bussen, som vilken vanlig torsdagkväll som helst. 1:an skulle komma om ett par minuter och jag svarade på ett av alla sms jag inte hunnit svara på under dagen.
Två kvinnor kom fram till mig och frågade om buss 1 gick till adressen de skulle till. Det visade sig att de skulle med samma buss som mig och att de skulle gå av några hållplatser efter den jag skulle av på. Jag sa till dem att de kunde sätta sig nära mig ifall de ville det så att jag kunde beskriva vart de skulle.
Plötsligt dök frågan om vart jag kom ifrån upp, som en blixt från en klarblå himmel. Jag svarade snabbt, ärligt och lite oengagerat. Ryckte lite på axlarna som för att säga att "jaja, kan vi inte prata om vädret istället?"
Istället för att byta ämne svarade den ena kvinnan glatt: "Åh, men hon är ju också därifrån!"
Illa kvickt vände jag mig om och studerade den andra kvinnan som höll på att knappa in en smsbiljett till bussen. Jag studerade hennes ansikte, funderade på om jag sett henne tidigare, räknade på hur stor sannolikheten var att hon skulle känna någon av övriga fyra i min familj.
Hon vände sig mot mig och började fråga om vart i staden jag kom ifrån och när jag sa stadsdelens namn hajade hon till.
"Jasså?" frågade hon och tittade med vaksamma ögon på mig.
Jag slog ner blicken och frågade vad som gjorde att de var i staden jag bor i nu.
" Vi är på utbildning. Vi är socionomer som ska bli psykoterapeuter" svarade den ena kvinnan.
Kvinnan från staden där min familj bor jobbar alltså på stadens socialtjänst, en plats jag har besökt otaliga gånger. Turligt nog verkade hon inte känna igen mig och turligt nog sa jag inga namn på vare sig mig själv, föräldrar eller syskon.
Situationen fick mig att inse att jag egentligen inte är säker någonstans. Vemsomhelst kan faktiskt vara på resa genom Sverige och dyka upp när man minst anar det. Men jag ska inte börja blir nojig nu, det finns ingen anledningen att vara nervös. Kommer de så kommer de helt enkelt. Den dagen den sorgen. Det känns dock som att jag har lärt mig att möjligheten faktiskt finns och att jag inte borde bli förvånad om jag stöter på dem en dag utan att de faktiskt har för avsikt att hitta mig.
Bottenlös saknad.
"I'm having nightmares from sleeping with the enemy"
Att man som barn ska svara på vad förövaren hade för avsikt med handlingen förstår jag inte. Jag förstår inte varför jag ska svara på frågan om handlingar för mamma hade en sexuell innebörd. Hur ska jag kunna veta det? Hur ska jag kunna svara på vad som rörde sig i hennes huvud? Det är ju omöjligt.
Jag kan inte berätta mer än hur hennes vaksamma hennes ögon var, hur spänningen i luften kändes, hur jag drömmer mardrömmar om det hon gjorde och hur förnedrande det kändes för mig. Men det räcker inte, de kan inte ställa henne till svars för handlingarna på grund av att jag inte kan berätta för polisen vad mamma tänkte när hon gjorde det hon gjorde.
Har de någonsin stött på någon som kan svara på den frågan? Hur ska jag kunna svara på den när jag samtidigt som jag vill att mamma ska stå till svars för det hon har gjort försvarar henne?
Hur stor är sannolikheten för att handlingen har sexuell innebörd när föräldrarna hjälps åt att hålla fast och klä av sin tonårsdotter? Hur stor är sannolikheten att handlingen har sexuell innebörd när en mamma tvingar sin trettonåriga dotter att stå naken på köksgolvet för att granska hennes kropp?
Tydligen så hjälper inte sannolikheten ett skvatt när man inte vet vad som händer i förövarens huvud.
Det är skillnad på att vara lättskrämd och lättskrämd.
Rubrikens namn är dagens lärdom.
När jag kommer till en ny psykolog, läkare eller kurator första gången brukar alltid frågan om lättskrämdhet och ökad vaksamhet komma upp. Jag har funderat en del på om jag är lättskrämd eller om jag bara blir rädd när andra blir det. Det är så svårt att veta när lättskrämdheten är en konsekvens av det jag varit med om eller inte.
Idag när jag kom hem från skolan skulle jag ta en dusch och för att vattnet till kranen och till duschen går samma väg måste jag vrida på en sak på röret för att det ska komma vatten i duschen. Så jag ordnade det och duschade, men inte tänkte jag på att vrida tillbaka så att vattnet kom till kranen igen.
För en stund sedan skulle jag då tvätta händerna och vad händer?
Jo, vattnet går på i duschen i stället för kranen och ljudet som uppkommer när vattnet slår mot badkaret får mig att skrika. Jag springer ut ur badrummet, med vattnet på, och skriker, letar gömställen och tänker " Skynda dig, du måste hinna gömma dig innan det är försent"
När jag kommer på mig själv sitter jag med armarna om mig själv, ihopkrupen till en liten boll på golvet och kämpar mot tårarna. I det läget visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta, men när jag väl insåg att mamma inte skulle komma och att det inte fanns någon i lägenheten som skulle göra mig illa gick jag och stängde av vattnet. Fortfarande lite skakis, men samtidigt glad över att det var på låtsas!
2555 dagar utan en av de människor jag aldrig trodde jag skulle klara mig utan.
Trots att åren har gått, dagar har lagts till dagar och minnen har bleknat så är det som hände den natten något som är otroligt tungt att bära. Idag kan jag förstå att det inte var mitt fel att han dog, trots alla de gånger mamma sa det till mig. Jag har däremot svårt att acceptera att mamma sa det till mig, att hon ens kunde anklaga mig för en sådan sak.
I det här inlägget vill jag dela med mig om de sista dagarna i min morfars liv och natten han gick bort. Dels för min egen bearbetnings skull, dels för alla där ute som vill läsa om de sista dagarna i en fantastisk människas liv.
För exakt 7 år sedan, den 5:e september 2004 träffade jag min morfar för sista gången. Han stod på trappan till sommarstugan i sin rutiga flanellskjorta, luktade aftershave och höll sina starka armar om mig. Helgen hade tillbringats på sjön, som så många gånger tidigare, och vi hade haft en av de där underbara sensommarhelgerna tillsammans med morfar och mormor. Det var dem som höll mig uppe, som var min paus från helvetet och som fick alla slag och ord att kännas lite lättare att bära. När han höll sina armar om mig höll han bokstavligt talat kvar mig i livet.
Jag minns att jag vände mig om påväg till bilen, som om jag visste att jag skulle behöva spara bilden av honom ordentligt, och vinkade till honom. Han log mot mig och vinkade efter bilen tills han försvann utom synhåll.
Jag hade varit förkyld den där sista gången, näsan hade runnit och jag hade hostat några gånger natten mellan lördag och söndag.
Jag hade precis kommit hem från skolan på måndagen när dörren slås igen på övervåningen. Innan jag hinner springa och gömma mig för vad jag tror är en ursinnig mamma, får jag syn på min yngsta syster.
Hon går sakta nedför trappan med rödgråtna ögon.
"Vet du vad du har gjort?" säger hon.
Jag tvekar, bitar mig i läppen och möter hennes trasiga blick.
När hon öppnar munnen igen vet jag inte att det som ska komma över hennes läppar är oändligt många gånger värre än alla skällsord jag fått höra i mitt liv.
"Morfar kan inte andas längre och det är ditt fel" säger hon innan hon abrupt vänder sig om och går tillbaka uppför trappan.
Jag minns känslan, jag minns att jag trodde att jag skulle dö där i den blårandiga soffan i källaren bara för att det gjorde så ont i bröstet. Jag satte handen för munnen och sprang, sprang uppför de hala trappstegen och upp till mitt rum. I jakt på kortet på morfar slog jag ner allt som stod på byrån. Men det spelade ingen roll, så länge allt förutom mitt hjärta och morfars liv gick i kras, så fick det gå sönder.
Den kvällen kom mamma upp på mitt rum.
"Hoppas morfar ser vad du har gjort så att du får lida!" sa hon när hon stack in huvudet genom dörren.
Dagarna som följde åkte mina föräldrar och syskon upp till sjukhuset för att vara vid min morfars sida. Jag åkte aldrig dit av anledningen att jag inte ville se vad jag hade gjort. Trots att mormor ringde och sa att morfar frågade efter mig och ville att jag satt vid hans sida åkte jag aldrig dit. Jag vägrade se människan jag älskade mest av allt i ögonen och veta vad jag hade gjort.
Den 8:e september blev morfar sämre och sämre. Men istället för att be mig komma upp till sjukhuset ringde mormor och sa åt mina föräldrar att morfar ville att de skulle skjutsa mig till en fotbollsmatch som gick av stapeln i staden vi bodde i. Ett av lagen som spelade var mitt favoritlag och något jag och morfar pratat mycket om.
Jag blev avsläppt utanför arenan och såg de 90 minuterna med ett leende på läpparna. Den dagen, den 8:e september, på vägen hem från arenan sa jag att det var den bästa kvällen i mitt liv.
Bara några timmar senare gick morfar bort.
Klockan 01.15 vaknade jag av att pappa knackade på min dörr och sa att vi var tvugna att åka upp till sjukhuset. Vi åkte upp under tystnad och gick med flera meters mellanrum genom de folktomma korridorerna.
I ett väntrum på 10:e våningen mötte vi mormor. När hon sträckte sina armar mot mig sjönk jag ihop på golvet i korridoren och grät. Jag lät mina syskon gå fram till henne, såg dem hålla om henne och hur hon kysste dem på kinderna. Själv förflyttade jag mig bortåt i korridoren, till ett mörkt hörn där jag kunde vara så osynlig som möjligt.
Jag kommer ihåg att jag var så arg på mig själv, för att jag kunnat ta livet av morfar och tagit morfar ifrån mormor.
"Förlåt mormor, förlåtförlåtförlåt" viskade jag från den tomma korridorens mörkaste hörn.
Efter en stund kom en sköterska och hämtade mormor och mina syskon. Mina föräldrar satt en bit bort i väntrummet och följde efter när sköterskan gick mot rummet morfar legat i. Jag reste mig upp från golvet och gick en bit bakom dem.
Rummet vi kom in i var tyst och lugnt, några ljus var tända längs väggarna och vaggade vackert mot det halvdunkla rummets väggar. På en brits i mitten av rummet låg morfar, alldeles stilla och med ett ansikte fridfullare än något jag tidigare sett.
När mormor sträckte ut sin hand mot mig tog jag den. Jag lät henne dra mig intill sig och försökte inte komma undan när hon omfamnade mig. Hon tog med mig fram till morfar, strök med fingrarna över hans arm och sa till mig att han hade pratat om mig in i det sista.
" Jag hann precis ta honom i handen innan han slutade andas " sa hon och jag tänkte att det var tur att någon funnits där.
"Han älskade dig, han älskade dig så mycket. Han pratade om dig in i det sista" berättade hon och när jag kände de okontrollerade tårarna rinna nedför kinderna försökte jag ta mig loss och springa därifrån.
Jag kastade en sista blick på honom, på de slutna ögonen, på de bleka utslätade ansiktsdragen och fingrade lätt på hans kind. I mitt huvud sa jag förlåt ett tiotal gånger om och om igen innan jag slutligen gick ut därifrån.
När jag vände mig om i dörren såg jag min mormor ta av vigselringen från morfars finger och hänga den i kedjan hon alltid haft runt halsen.
Utanför rummet tycktes korridoren evigt lång, luften var med ens tung och när jag sakta tog mig mot bilen kände jag mig åksjuk. Marken gungade och jag längtade efter en trygg famn att landa i.
I bilen hem satt vi tysta och stirrade ut genom rutorna. Staden började vakna till liv och om några timmar var det dags för skolan igen. När jag kom hem sprang jag upp till mitt rum och tog ner fotot på morfar från hyllan. Jag somnade med fotografiet av honom liggandes på magen och vaknade några minuter innan väckarklockan ringde. Jag gick till skolan som om ingenting hade hänt, som om inte mamma sagt åt mig att jag tagit morfars liv vid frukosten och klarade av att bära sorgen inom mig till kuratorn på skolan mötte mig och frågade " Kommer morfar och hämtar dig idag?"
Vet ni vad jag svarade?
" Nej, han dog inatt och det är mitt fel. "
I flera veckor fick jag höra att jag dödat honom och jag trodde på det. I flera månader klarade jag inte av att se min mormor i ögonen och gick då och då förbi morfars grav för att lämna brev där jag bad om förlåtelse.
Idag kan jag ångra att jag aldrig åkte upp till sjukhuset och fanns vid min morfars sida under de sista dagarna i hans liv. Samtidigt hoppas jag att han visste hur mycket jag älskade honom ändå. Någonstans där inom mig känner jag att han förstod, en känslan jag hade redan då och som jag fick bekräftad när kuratorn på skolan berättade att morfar kommit upp till skolan några veckor innan han gick bort för att berätta att han var orolig för vad mamma utsatte mig för.
Vila i frid morfar.
Pappa, kom hem.
"Pappa, kom hem för vi längtar efter dig
Kom innan sommar'n är slut, lilla Pappa
Åskan har gått, och om kvällen blir det mörkt
Stjärnorna syns nu på himlen igen
Allt jag vill ha är ett halsband av korall
Ingenting annat det kostar för mycket
På våran tomt är det nu så mycket bär
Och fullt med ungar har fåglarna här
Sjön är så varm och vi badar varje dag
och jag hoppar i utan att bli rädd
för nu simmar jag så bra
Vi har så fint, nu i vårat lilla skjul
Och en liten gran har vi också sett
En som vi kan ha till jul
Detta har jag
Skrivit nästan bara själv
Och jag skall börja i skolan till hösten
Pappa, kom hem, jag vet något som du får
Nu slutar brevet från din "
Jag saknar dig pappa.
Jag vill ha dig här då och då, visa dig livet jag lever idag.
Varför kan vi inte vara far och dotter? Varför kan du inte sitta här brevid mig och prata om framtiden?
Bara för att mamma är mitt monster betyder det inte att du är samma sak.
Jag är inte rädd för dig.
Kan du inte komma hit och vara en pappa för mig, vara den pappan jag längtat efter hela livet?
Saknar du mig som jag saknar dig? Vill du inte ha mig nära ibland?
Varför pappa, varför har det blivit såhär?
Du satt i rätten med blicken i bordet, med darrande ben och nervösa händer. Menade du verkligen allt du sa om mig? Ljög du för mammas skull? Är du lika rädd för henne som jag är?
Hur vet jag att du inte berättar för mamma om jag en dag skulle kontakta dig? Hur vet jag att du inte ger henne den informationen hon behöver för att hitta mig?
Jag önskar att jag visste att jag kunde lita på dig.
Kan du inte visa att jag kan det pappa?
I drömmarna har jag lika många liv som katten.
Man brukar ju säga att katten har nio liv. Jag skulle tippa att jag har minst lika många i mina mardrömmar. Inatt har jag inte dött en, två, tre eller fyra gånger. Jag har dött ungefär 8 - 9 gånger. Det är inte så att allt jag drömmer har hänt på riktigt, vissa drömmar spelar upp gamla minnen men inatt har det varit lite av varje. Inatt har jag blivit knivhuggen, skjuten, hängd, förföljd, sprungit ett maraton med mamma hack i häl, drunknat i ett badkar, fått ögonlock och mun igensydda och blivit slagen gul och blå. Mycket av det hänger inte alls samman med det som hände hemma. I drömmarna saknar mamma gränserna jag ändå kände att hon hade när hon slog.
Det är alltid lika skönt att se morgonen komma dessa dagar, ljuset innebär trygghet!
Mamma, det visar sig att jag inte har en aning om vem du är.
Minns du att det var för att du slog mig alldeles blå några dagar innan jul? För att du sa att jag inte var värd någonting, att jag var den förjävligaste människan på jorden och att du skulle se till att jag aldrig skulle kunna uppnå det jag ville. Du sa att du skulle ta ifrån mig allt som betydde något och allt som gav mig glädje. Varför mamma, varför? Jag förstår inte.
Sedan jag rymde har jag upptäckt så mycket om ditt förflutna som jag aldrig haft en aning om. Jag har fått reda på din sjukdom, ditt bagage av domar och omhändertaganden och hur många människor du har gjort illa. Informationen lämnar mig mållös, det är som att försöka svälja en tegelsten. Med andra ord otroligt svårt.
Jag förstår inte hur du har kunnat dölja detta för din egen familj, hur du har kunnat velat göra detta. Trodde du inte att det skulle komma fram en dag? Trodde du verkligen att du skulle kunna gömma dig för det förflutna hela livet?
Har du någon aning om hur jobbigt det är att möta människorna du har gjort så illa mamma? Vet du hur svårt det är att hitta de rätta orden? På något sätt är det svårare att förstå att du har gjort så många utomstående och främmande människor illa än vad det är att du har gjort illa mig.
Och vad finns det mer därute som jag inte vet? Vad kommer jag få veta härnäst? Vill jag veta? Vill jag veta vem du är? Vill jag känna att jag vuxit upp med en främling? Jag har ingen aning om vem du är mamma, jag trodde jag visste och att jag kände dig ganska bra vid det här laget. Men jag har faktiskt ingen aning om vad som rör sig i ditt huvud, ingen aning om hur du ser på världen eller vad du vill.
Förmodligen är jag bara en i mängden för dig, en i mängden av alla du har gjort illa och inte bryr dig om. Men du ska veta att jag tänker på dig varje dag, att jag önskar att jag kunde hjälpa dig och göra dig frisk.
Vet du hur många tusentals nätter jag låg och väntade på att du skulle hålla om mig och säga godnatt? Eller hur många dagar jag drömde om att du skulle vara snäll när jag kom hem?
Vet du att jag såsmåningom slutade hoppas och vänta? Vet du att det jag önskade mig mest av allt var en ny mamma?
Pappa, vet du egentligen vem du lever med?
Går ännu en rond mot den där saknaden som förgör allt i sin väg.
Igår fick jag flera mail med bilder från en av mina närmaste vänner. Det var en speciell känsla, lika underbar som förgörande, att bläddra bland dem och se bilder jag inte sett på flera år. Speciellt en bild, där jag håller om min yngsta syster, tog andan ur mig. Jag kunde/kan inte sluta titta på den.
När jag studerande den och såg mina armar omfamna henne slog det mig att jag inte kommer ihåg hur det kändes att hålla om henne, att känna hennes lockar mot min kind och hur det var att ha henne så nära. Inte ens när jag tittar på kortet lyckas jag frammana känslan. Det känns, om ni ursäktar språket, förjävligt. Hur mycket jag än försöker lyckas jag inte komma ihåg hur det kändes. Men jag har en bild iallafall, äntligen har jag en bild på oss två tillsammans. Det gör mig lycklig, varm och ger mig tillbaka tron på att jag kanske lär mig att bära saknaden efter mina syskon.
På bilden, till skillnad från många andra bilder jag sett på henne, är ögonen levande. De sprudlar av glädje och ler mot mig. Det gör mitt hjärta lite större och de avtrubbade känslorna starkare. Hon är så närvarande att jag tror att jag ska känna hennes hud mot mina fingertoppar när jag stryker med fingrarna över bilden på dataskärmen. Att jag blir besviken när jag inte känner hennes hud mot mina fingrar säger ju någonting om vilken sorts saknad jag känner. Den är defintivt inte logisk, något manipulativ, spelar mig gärna många spratt för att kunna håna mig när jag går i fällan och sist men inte minst äter den upp mig, sakta med säkert inifrån och ut.
