Ibland känns det så orättvist att jag sitter här med alla skuldkänslor, många långa mil från min familj. Känner mamma några skuldkänslor? Ångrar hon något av det hon gjort mig? Vad vet jag. Kanske gör hon det. Samtidigt så känns det som att chansen för det är en på miljonen. Under rättegången visade hon ganska tydligt var hon stod; Hon hade definitivt inte gjort något av det jag beskyllde henne för.
Jag funderar på vad de gör just nu, de där hemma. Tänker de på mig? Sitter mina syskon i mitt rum? Går de in där då och då?  Vill de att jag kommer hem igen? Hatar de mig? Har de kastat alla mina saker? Pratar de överhuvudtaget om mig?
Det är så mycket frågor, och några svar lär jag aldrig få.
Gentemot mina syskon känner jag skuld över att jag aldrig sa hejdå, talade om för dem att jag kommer älska dem resten av mitt liv oavsett var i världen jag befinner mig, att det bara är att de hör av sig om de behöver mig, att jag aldrig kommer glömma dem och att jag inte höll om dem en sista gång. Jag hade betalat vadsomhelst för att få hålla om dem, bara en sista gång. Jag känner skuld över att ha lämnat dem där, med en mamma de egentligen inte har någon aning om vem det är. Jag tvivlar på att de är medvetna om hennes sjukdom och hur det visar sig.
Sen har vi pappa. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Om man jämför med mamma så har han inte gjort mig någonting och jag kan fortfarande känna att jag saknar honom. Jag känner mig elak som har tagit bort möjligheten för honom att umgås med mig för något han inte är delaktig i. För det är precis så jag känner: Han har aldrig varit med mamma på det här. Han har varit snäll, och oavsett vad polis och åklagare säger, så håller jag fast vid det.

Idag saknar jag dem av hela mitt hjärta, och fy vad ont det gör. Tillbaka kan jag inte säga att jag vill, jag önskar bara att jag kunde få veta hur de har det.