Fjärilar i magen.
Jag är uppriktigt sagt livrädd. Händerna darrar, magen slår frivolter och de vanligtvis så raka och tydliga orden tycks snubbla på sin väg ut över läpparna. Jag är livrädd för vad som kommer hända, oavsett domslut. Tanken på att det skulle kunna bli en fällande dom ger upphov till precis lika många fjärilar i magen som tanken på en friande dom.
På tisdag är nästan tre års väntan över. Domen kommer vare sig jag vill eller inte och utgången ligger i andra människors händer. För tre år sedan sa jag att en friande dom betyder att det mamma utsatte mig för var rätt och att jag lika gärna kunde åka hem igen. Idag vet jag att det inte är det och det kan ingen dom ändra på.
Oavsett dom känner jag att jag har kommit dit jag vill. Att tänka tillbaka på alla tillfällen mamma talade om för mig att jag "aldrig kommer komma ut ur hennes hus" och alla de gånger hon sa "jag kommer alltid vinna, du kommer alltid förlora" får mig att inse att jag faktiskt har vunnit.
Minsta möjliga skada.
Skriver hon att hon ska vara snäll funderar jag knappt på om det finns någon sanning i det. Jag låter henne peppra mig med lovord, framtidsplaner och drömmar. Låter henne hållas, slutar ifrågasätta och svarar vad jag tror att hon vill höra.
Allt för att vara henne till lags, kontrollera hennes sinnesstämning och i förhoppningen om att mina väl valda ord ska göra henne så lite arg som det bara är möjligt. För det är aldrig fråga om att göra henne glad. Det handlar alltid om att ta de val som i längden ger minsta möjliga skada.
Ibland måste man våga ta klivet ut i det okända.
Kroppen skriker att det är rätt, det är nästan så att jag skulle vilja säga att känslan säger mig att beslutet jag tagit snarare är ett måste än ett val. Det känns mer rätt än vad som borde vara möjligt.
Det kommer komma dagar då jag ifrågasätter och kanske till och med ångrar mitt val men till syvende och sist tror jag det är det här jag behöver för att växa som människa. En förändring, inte större än någon annan som skett de senaste åren, men ack så viktig. Och en dag tror jag att jag har den att tacka för mycket.
Dags att pröva sina vingar?
Under dagen har känslan av att jag måste vidare vuxit sig allt starkare. De nya omgivningarna känns stimulerande och jag vill bara påbörja ett liv i den här staden nu direkt. Samtidigt vet jag att jag gärna flyr till nya platser när jag slått mig till ro och funnit den där efterlängtade tryggheten. Frustrerande är namnet.
Men om det känns mer rätt än någonsin den här gången? Kommer jag vilja dra vidare när jag slått mig till ro och funnit tryggheten här?
Jag säger till mig själv att jag måste följa mitt hjärta, ta reda på vad den där magkänslan egentligen vill säga och göra det som helt enkelt känns rätt, trots att det givetvis kommer innebära en förlust av något slag.
