Idag skiner jag ikapp med solen, iallafall i jämförelse med senaste veckans mörker. Nu är det slut på mungipor som låter sig påverkas av tyngdkraft och dystra tankar. Jag ska klara av att umgås med saknaden utan att gå sönder, jag ska låta den ta plats och göra ont. Men jag tänker inte låta den påverka mig till den grad att jag ger upp. Den ska aldrig få göra så ont att jag kommer till den punkt att jag åker hem. Saknaden får aldrig göra så ont att jag vill få bort den till vilket pris som helst. I längden är det inte värt det.

Det har snart gått tre år sedan jag såg mina syskon för sista gången och bara tanken på dem ger fortfarande upphov till en smärta som får läkarnas tiogradiga smärtskala att blekna.
Jag vet inte om den någonsin kommer försvinna, den där hjärtskärande viljan efter att bara ha dem nära en sista gång. Idag kan jag trösta mig med att jag fortfarande ser dem när jag blundar, att jag även om jag inte alltid minns deras röster när jag är vaken kan höra dem i mina drömmar och att jag om jag tror och vill tillräckligt mycket kan lura mig själv att jag aldrig har varit utan dem.
Allt har dock sitt pris och att öppna ögonen och möta verkligheten gör många gånger ont. Men det är en annan typ av smärta än den fysiskt orsakade smärta jag kände när jag slog upp ögonen hemma, allt som oftast på golvet och lika lättad som trött på att jag inte försvunnit i mörkret. Oavsett hur ont det än gör är den ena smärtan många gånger bättre än den andra och jag skulle aldrig byta den mot alla de tusentals märken som smyckat min kropp. Inte en chans.
Det gäller bara att komma ihåg det när jag ligger på botten och förgäves försöker plocka fram minnesbild efter minnesbild när livet förlorat sin betydelse och längtan efter att få hålla deras händer är starkare än viljan att leva livet jag lever idag.

Bild från Arla.se

3 av 10 gånger kommer jag hem med en tom plastpåse, 2 av 10 gånger vandrar jag hemåt med en påse frukt i handen och 5 av 10 gånger kommer jag hem med en halvt avbockad lista. Besöken i matbutiken är alltid välplanerade, handlingslistan genomtänkt och omsorgsfullt författad på en färgglad liten pappersbit. Men det går alltid fel. Det är som att jag förlorar fotfästet i samma sekund som jag greppar korgen. Tumlar runt i tomma intet och återfår kontrollen vid kassan, med eller utan varor i korgen. Till och med framför mjölken tvekar jag, osäker på vilken färg som gör minst skada.
Jo, ni läste rätt. Färgen på mjölkpaketet är en detalj som för bara några år sedan kunde avgöra om jag på kvällen behövde en eller två händer för att räkna antalet blåmärken. Och jag får fortfarande ångest och hinner-jag-gömma-mig-under-frysdisken-panik när jag står framför mejerihyllan och desperat försöker ta ett beslut. Det är inte konstigt att jag kommer ut från matbutiken med andan i halsen, knäsvag och med en känsla som säger att jag aldrig borde ge mig in där igen. Men tillbaka måste jag ju, vecka efter vecka eller dag efter dag om jag inte lyckas få med mig mer än en vara åt gången.

 

Det är tur att jag lärt mig att det mesta kan limmas ihop och att tusentals spillror kan bli något helt igen. Annars hade jag förmodligen gett upp. Att gång på gång känna hur hoppet försvinner utom räckhåll, kasta sig efter den där gnuttan av kämparglöd och se den falla över kanten tömmer mig på energi och jag går sönder varje gång. Men alla går vi sönder ibland. Och jag lever i tron om att det mesta går att laga.
Reservdelar finns det gott om.

De senaste dagarna har jag försökt hålla ihop mig själv och jag skulle säga att jag är någorlunda intakt. Mycket tack vare mina fina vänner. Utan dem hade jag inte varit mycket och förmodligen inte lika hel.

Jag har börjat bläddra i högen av papper, läst anmälningar, utlåtanden och dagboksanteckningar från ett förflutet jag gärna skulle glömma. Jag minns psykologer, läkare, kuratorer och personal på BUP, skolan och diverse sjukhus och vårdcentral. Jag minns och tackar dem som kämpat för mig.
En av alla anmälningar jag läst är skriven av en psykolog jag träffade för snart 6 år sedan. Hon är en av alla dem jag aldrig kommer glömma och en av dem som verkligen kämpade för att ge mig vad hon kallade ett liv. Tillsammans med en läkare på ett sjukhus i mellersta Sverige skrev hon en anmälan som jag aldrig tidigare läst själv. Och den gör ont. Fruktansvärt ont. Egentligen bara av en enda anledning; Hur kan man inte göra något om man får in en sådan anmälan?
I anmälan står det att hon tillsammans med läkaren bedömer att det finns en allvarig fara för mitt mående som om inget görs riskerar att förvärras avsevärt och med betydande men.  Vidare skriver de att "flickan omgående behöver akut skydd från de trauman hon upplevt i sin hemmiljö och ett tryggt boende som i framtiden kan främja hennes psykiska och fysiska utveckling vidare".

Jag kokar och den här gången tänker jag inte lägga locket på.

Idag kom äntligen en del av alla journaler från socialtjänsten. Hela 3,2 kg har jag samlat på mig genom åren. Det är med dubbla känslor jag granskar bunten med papper och det är med såväl glädje som sorg jag inser vilken tur jag haft. Trots att papper efter papper talar om för mig att det borde ha skett någonting raden när den första raden författades.
Läsningen är en känsloresa utan dess like och jag kämpar för att stå stadigt i stormen.

Det finns ingenting, absolut ingenting som biter på saknaden när den är som allra värst. När den äter upp mig inifrån, greppar mina lungor och håller fast mina vilt fäktande armar har jag inte en chans. Jag låter mig ätas upp, låter luften välla ut över läpparna och slutar kämpa. Stänger av.
Slutar kämpa för livet, för allt jag en gång trodde på. För drömmen om att en gång få allt jag saknar tillbaka och  därmed slippa hålla mina syskon vid liv genom drömmar och minnesbilder.

Pulsen stiger, värmen sprider sig genom kroppen och jag drar instinktivt händerna mot dragkedjan. Luft. Kroppen skriker efter svalka och jag drar snabbt av mig den tjocka träningsjackan. Jag rättar till toppens axelband och ryser till när källarlokalens kylslagna luft slår mot min hud.
Det börjar med ett, sedan ett till och snart har halva lokalen vänt sina ansikten mot mig. Jag möter försiktigt deras blickar, osäker på om jag ska le eller inte.
Tusentals och åter tusentals tankar far genom huvudet, i fullständig oordning och utan någon logik. Jag följer deras blickar och upptäcker att de uppmärksammat mina blåfärgade axlar.
"Säg att det var ditt eget fel. Att du sprang in i en dörr, att du måste ha slagit dig någonstans!"
Jag öppnar munnen för att försvara mig, för att försäkra dem om att det är jag och ingen annan som är orsaken till att de finns. Men jag hejdar mig när jag inser att jag faktiskt inte har något behov av avdankade förklaringar och försvar. Det finns inga hemligheter att hålla bakom lås och bom, inga tabun, inga ord som måste förbli osagda.
Jag lyfter blicken och ler, rycker på axlarna och vänder blicken mot träningspassets ledare.
Hade det varit för tre år sedan hade jag för det första aldrig tagit av mig jackan. Bara det är en seger i sig. Att jag dessutom inte släppte försvaret och förklaringarna över läpparna, trots att det var nära, är ett steg närmare att bli av med dem helt och hållet. Just nu dyker de upp när de vill, utan förvarning och för att sätta krokben för mig. De gör det bra och får mig att inse att tre år kan försvinna i en handvändning. Ibland betyder tiden ingenting.

Golvet har alltid stått pall och varit en trygg följeslagare. Det tog alltid emot mig när jag föll, hindrade mig från att försvinna in i mörkret, strök min kind, svalkade mina blånader och vaggade mig till sömns.
Det var något tröstande med att slappna av och känna att något hindrade mig från att falla genom marken. Golvet var en slags ändstation. Längre än så kunde jag inte falla. Och det var en speciell sorts trygghet som infann sig varje gång jag insåg det.
Såhär i efterhand känns det konstigt att tänka på hur van jag var att faktiskt ligga på golvet. Otaliga gånger har jag slått upp ögonen när jag legat på golvet, osäker på hur jag hamnat där jag hamnat, men alltid tackat plastmattan, ekparketten eller heltäckningsmattan för att den inte gett vika och stått upp för mig som så många gånger förr.