"Tänk dig att du sitter inne i ett rum med en dörr.
Nyckeln till dörren har någon som inte lyssnar på dig.
Rummet är av glas. Alla ser dig, alla hör dig.
Vissa stannar och tittar in, ger dig ett litet leende och försöker få dig förstå att de vill men inte kan hjälpa.

Du skriker och skriker,
Dina tårar slutar aldrig falla.
Hur mycket du än slår på väggarna går de inte sönder, du kan inte ta dig ut.
Några berättar om vilka som har nyckeln ut men säger att de inte kan hjälpa dig.
En dag kommer de som har nyckeln förbi och släpper ut dig men du känner på dig att du ska tillbaka. Tillbaka innanför glasväggarna.

Du ser hur underbar världen kan vara utan känslan av att vara fångad, av att ingen hör dina skrik.
Det monster som ständigt jagade dig jagar dig inte längre när du är vaken, det kommer bara på natten.

En dag blir du instängd i rummet igen.
Du skriker och skriker, du gråter dag in och dag ut.
Ditt monster är tillbaka, det verkar som om ingen annan ser att det jagar dig. Slår dig gul och blå. 

Människor stannar och säger att det gör ont i hjärtat att se dig men att de inte kan hjälpa.
De försöker ge dig värme och trygghet genom den tjocka glasväggen och du är tacksam för deras försök och önskar att du kunde ge dem något tillbaka.
Tiden går och du börjar förstå att glaset är omöjligt att krossa, att dörren är omöjlig att öppna.
Du börjar tvivla på livet, tappar hoppet om att överleva.

Du önskar att väggarna kunde vara mörka, att du inte kunde se världen utanför.
För när du väl har kommit ut en gång så kommer du aldrig förstå varför du inte kan komma ut igen.
När du väl har känt trygghet kommer du aldrig sluta söka och när du en gång känt glädje kommer du aldrig sluta gråta förrän du funnit den igen.
Du förstår att de som har nyckeln aldrig kommer förstå saknaden av något som de uppenbarligen tror att du har. Trygghet och föräldrar som inte målar kroppen blå"

Hittade en gammal text från 2007. Jag hade precis kommit hem igen efter en tid i en jourfamilj, och trots att jag redan de första dagarna fick nya blåmärken var jag tvungen att stanna kvar hemma. Den här texten skrev jag för att beskriva hur jag kände gentemot socialtjänsten och deras agerande.

Jag är väl medveten om att jag är dålig på att sätta gränser. Att de nästan är noll och ingenting, söndertrampade och krossade. Jag är också väl medveten om att jag hellre låter en människa göra vad han eller hon vill än att säga nej. Klättrar man över mina murar finns det inga regler. Det är med andra ord bara att tuta och köra.
Anledningen till att jag varken säger det ack så viktiga ordet nej eller visar att jag inte känner mig bekväm med hur situationen fortlöper beror på att jag sedan barnsben lärt mig att det går över fortare om jag varken säger eller gör någonting. Därför lät jag mamma kasta mig fram och tillbaka som en trasdocka och slå mig på ställen som om jag försvarat mig säkert varit omöjliga att nå.
När jag blev utsatt för ett våldtäktsförsök av en för mig okänd man för snart två år sedan besvarade jag frågan om varför jag inte skrek på hjälp med att det hade blivit mycket värre. Allt jag gjorde när hans händer utforskade mitt underliv var att räkna grässtrån. Jag stängde av, försvann in i fantasin och gjorde verkligheten till en avlägsen plats, precis som när mamma eller pappa gjorde mig illa. Att han bet mig på läpparna och på brösten gjorde mig ingenting, det kändes precis som hemma.
I helgen hände det igen.
Jag lät en person beträda förbjudet område och såg de illa ihoplimmande murarna falla till marken. Allt jag kunde göra var att räkna löven i trädet utanför fönstret.

"Fattar du inte?"
Jag tänker mig liten, trycker de ömmande armarna mot min bultande mage.
Det haglar. Ömsom ord ömsom slag.
"Är du så värdelös? Hör du vad jag säger? Va? Svara mig? Värdelösa sak!"
Blånaderna dunkar, vaggar kroppen till ro.
Jag upprepar de väl inövade förhållningsreglerna.
Lyft aldrig blicken.
Prata aldrig.
Gör aldrig motstånd.
Gör allt för att göra henne glad.
Ändå tycks jag alltid förlora.