Skyddad identitet?
Det är den stora frågan just nu.
Jag ringde min advokat häromdagen och berättade om breven jag fått från min släkt och sedan dess har jag funderat kring detta. Hon själv ville varken säga bu eller bä för att inte påverka mig åt något håll, men jag skulle gärna sett att hon hade en åsikt. Dels för att hon vet vad det innebär. Dels för att jag litar mer på andras beslut än på mitt eget.
Det finns så mycket som är pest och pina med det att jag gärna undviker att skaffa det. Men samtidigt orkar jag inte alla brev, för även om jag inte läser dem så påminner det mig om att de vet var jag finns. Det i sig betyder att de kan banka på min dörr. Om de sedan skulle vara så osmarta (för det lär ju fälla dem i den kommande rättegången) att de gör det har jag ingen aning om, men tanken på att de skulle kunna komma skrämmer mig. Dels för att jag inte har någon aning om vad de kommer göra. Dels för att det med största sannolikhet slutar med döden på ett eller annat sätt.

En av många nackdelar med skyddad identitet är att jag får min post sent, inte kan teckna abbonemang eller försäkringar, inte kan beställa från nätet och som en vän till mig sa: kanske får problem med att få jobb. Och hur fungerar det att plugga på universitetet med skyddade uppgifter?

Egentligen så är ju krånglet inget gentemot att riskera livet. Men samtidigt vill jag bara leva ett normalt liv, det vore så himla skönt.
Kanske söker de inte upp mig om de får tag i min adress, kanske gör de det. Kanske fortsätter de skriva brev även om jag inte svarar. Kanske skriver de tills den dagen det knäcker mig. Kanske låter de mig vara. Kanske tar de mitt liv.
Tänk om jag kunde se tio år fram i tiden och se vilket beslut jag borde ta.