Fyfan. För en halvtimme sedan föll jag ner i djupet.
Nu är dock tårarna torkade och jag har hunnit andas ut ordentligt.
Orsaken stavas mail. Till min förvåning så upptäckte jag att jag hade fått ett mail från min systers pojkvän och innan jag vågade öppnade hade jag redan historien klar för mig; någon var död. Om det var mamma, mormor, pappa, farfar, farmor eller någon av mina syskon det var jag inte säker på - men någon var det. Det bestämde jag mig för redan när jag läste rubriken. Jag funderade både en och två gånger innan jag tillslut tryckte på rubriken och fick upp mailet framför mig. När jag sedan såg att det var reklam för någon tävling han deltagit i kunde jag inte låta bli att skratta. Och det var så skönt att för en gång skull gråta av lycka.
Jag kan fortfarande inte riktigt fatta att det inte var något farligt. Usch!

Efter den senaste tidens brev så är jag beredd på det mesta. Att de tycker att jag ska åka hem, att de skriver att jag ljuger, att de inte litar ens några ynka procent på något jag säger, att de tycker att jag är dum i huvudet, psykiskt sjuk, störd och allmänt korkad- det har jag lärt mig och jag skulle bli förvånad om de utelämnade de orden i breven till mig. Däremot skulle ett dödsbud bokstavligen döda mig. Dels för att jag kommer ångra att jag inte skrivit brev eller försökt ta kontakt med de i min familj som jag faktiskt älskar och berättat att det är just så; att jag älskar dem. Dels för att jag är rädd för att det är mammas sjukdom som kommer ta livet av någon; antingen henne själv, mina syskon eller pappa. Och det skulle ta så hårt att jag inte vågar lova om jag någonsin kommer komma på fötter igen.

Men till den dagen kämpar jag på!