Ibland går det upp för mig vilken tur jag egentligen har haft. Jag vill inte inse att jag faktiskt kunde ha varit död om jag inte tagit mig iväg den där dagen för snart två år sedan. Det är för jobbigt att leva med att mamma faktiskt kunde ha tagit mitt liv. Ett slag för mycket, en träff i tinningen, om jag hade ramlat ned för trappan lite annorlunda, om jag slagit huvudet i bordet, golvet. . Bara en felträff hade kunnat bli ödesdiger. Är det turen att jag kom undan med livet i behåll? Visste hon precis hur mycket hon kunde slå mig utan att det gick illa?
Tänk att jag lever, tänk att jag sitter här idag utan blåmärken att dölja. Tänk att det är snart två år sedan jag stod framför spegeln varje morgon och såg till att dölja alla märken på kroppen. Jag kan inte förstå att tiden har gått så fort.
Det kan kännas frustrerande att jag vill ge upp ibland när jag har tagit mig ifrån helvetet. Jag kan bli arg på mig själv för att jag vill hem när jag äntligen har tagit mig därifrån. Men det är för att jag är rädd. Jag är rädd för att jag för första gången i mitt liv kan fundera på vad jag ska göra imorgon, om en vecka och i framtiden. Det kunde jag inte för två år sedan. Då var målet att överleva dagen. Att kunna välja, drömma och hoppas skrämmer mig. Vad mer kan man önska än att leva? Vad mer kan man hoppas på än att få en annan familj? Vad mer kan man välja än det alternativ som gör mamma minst arg?
Att det finns andra saker att drömma om, välja bland och hoppas på blir för mycket för mig. Jag står handfallen när någon ber mig välja vad jag vill eller frågar mig vad jag drömmer. Jag har lust att fråga dem " Vad spelar det för roll vad jag vill? Vad spelar det för roll vad jag drömmer om?"

Idag skiner jag och vårsolen ikapp. Jag dricker kaffe, kollar på bilder från en resa för ett år sedan och bara njuter av livet. Precis som det ska vara :)
På onsdag bär det av till en vän jag fick på det skyddade boendet, ska bli roligt att träffa henne igen!