Little sister, I'm barely holdin' on to you.
Inatt har jag sett min syster dö, jag har blivit knivhuggen, skjuten och fått höra att mina systrar aldrig mer vill se mig.
Tack och lov var det ju bara drömmar men samtidigt skulle jag inte bli förvånad om mamma en dag skulle stå på min tröskel med en kniv i handen. Hon har gjort det innan och kan mycket väl komma att göra det igen, iallafall om hon ska hålla vad hon lovat.
Men det var inte drömmen om att mamma högg ihjäl min yngsta syster eller drömmarna där jag desperat letade efter gömställen innan hon sköt mig i ryggen eller högg mig i magen samtidigt som hon skrattande konstaterade att hon vunnit som påverkade mig mest. Istället var det drömmen där jag mötte min syster och fick höra att hon aldrig mer ville se mig som fick kalla kårar att leta sig upp längs ryggraden och varenda lycklig liten känsla att försvinna ur min kropp.
Putting a smile on my face and everyone believes it.
Orden är min systers och jag varken kan eller vill övermanna maktlösheten som bosätter sig i mitt hjärta.
Allt jag kan göra är att försöka glömma hur det kändes när mammas kalla händer märkte min kropp och säga till mig själv att det inte händer där hemma precis i denna stund. Men trots alla försök, trots alla gånger jag talar om för mig själv att jag inte kan göra någonting föreställer jag mig hur mina småsystrar flyger som trasdockor i mammas armar samtidigt som de säger att det räcker. Och hon säger till dem, precis som hon sa till mig; " Det är aldrig tillräckligt. Ni får aldrig nog"
En liten seger.
Å ena sidan vill jag säga: Klart jag orkar! Varför skulle jag inte göra det? Det är bara att bita ihop och kämpa.
Å andra sidan vill jag bara lägga mig under täcket, sova i ett halvår och helst av allt drömma en och annan dröm om att mina syskon fortfarande finns vid min sida.
Det där vi kallar saknad.
Jag vill stampa på det, låta det gå i tusen bitar under mina bara fötter.
Jag vill se det gå itu, känna hur den där förbannade saknaden släpper taget om mitt inre.
Och jag vill glömma.
Glömma att jag någonsin haft något så fint som ett par småsystrar.
Bättre sent än aldrig!
Nu har jag äntligen tagit mig själv i kragen och insett att jag behöver bloggen, att jag behöver de där tankspridda och försök-sätta-ord-på-varenda-jäkla-smärtsam-känsla stunderna som skrivandet innebär. Jag behöver få sätta ord på hur ont det gör att sakna, hur långsamt en minut kan gå och hur livet jag lever idag skiljer sig från livet jag levde då. Jag behöver känna att jag inte behöver väga mina ord, vakta min tunga, att inget jag skriver är rätt eller fel och att känslorna jag känner är okej.
