Idag skriker kroppen stopp, sluta, ligg still, rör inte ett finger, tänk inte, vill inte, orkar inte. Den har helt enkelt gett upp. Jag är så trött att jag knappt orkar hålla kroppen uppe och jag vet inte vad felet är. Kanske är det den där saknaden som alltid finns i bakhuvudet som gör sig påmind. Kanske har det gått upp för mig vad som egentligen hände de där 19 åren jag befann mig hemma. Jag vet inte.
Jag tänker inte så mycket på det som var just av den enkla anledningen att det är något förflutet. Däremot så ägnar jag mycket tankar att minnas mina syskon, min morfar och morfar och de ställen vi besökte tillsammans. Kanske är det det som tar all kraft.

Igår pratade jag med en person som jag lärde känna på det skyddade boendet, där jag bodde i nästan ett år. Hon bodde tillsammans med mig i ungefär ett halvår innan hon flyttade vidare. Personen i fråga, som vi kan kalla J, är som en extramamma för mig. Det är någon jag kan fråga i princip vadsomhelst och en jag kan vara mig själv tillsammans med. Vi pratade om hur det var att bo på det skyddade boendet och kom fram till att vi båda två kände samma sak: Vi saknar det. Hur konstigt det än må låta.
De största kliven hittills i mitt liv tog jag där, det var där jag lärde mig leva igen. Det var där jag lärde mig att livet har ett värde, att det finns mycket glädje och att livet jag levt innan inte var det livet jag ville leva. Jag lärde mig att vända reglerna mamma lärt mig, lärde mig att det inte är någon som slår eller gör mig illa om jag gör fel och att människor tycker om mig för den jag är.

En annan tanke som slog mig igår var den att det snart har gått två år sedan jag rymde. I slutet av maj är det 730 dagar sedan jag var där. 730 dagar utan blåmärken att dölja, elaka ord att svälja och utan att vara rädd för att inte vakna upp imorgon. Men det har även gått 730 dagar sedan jag höll om mina systrar för sista gången. Och det gör banne mig ont. Jag fattar inte att jag har överlevt i 730 dagar utan dem fysiskt närvarande, men i hjärtat har jag dem alltid.
Jag vågar nästan inte tänka på vad jag gjorde för exakt två år sedan. Förmodligen hade mamma och pappa precis kommit hem vid den här tiden. Den enda dagboken jag har från den tiden är egentligen mina dikter och från den här dagen för två år sedan, bara två timmar framåt i tiden från vad klockan är nu skrev jag det här:

Du siktar på mitt hjärta, men missar med minsta möjliga marginal
( mamma, när får jag tillbaka glädjen som du en gång stal ? )
Dina mörka ögon bränner hål i det som finns kvar av min själ
( mamma och pappa, vet ni hur nära vi är ett farväl ? )

Du tog sönder mina vingar när jag klippt och klistrat i flera dagar
( mamma, vet du att rakbladet skriver ner alla dina lagar ? )
Det är bara du och jag som kan tyda ärren på min kropp
( pappa, varför satte du aldrig stopp ? )

Jag kan inte sova förrän John Blund håller i min hand
förrän han låter änglarna vaka över mig, som han gör ibland
Jag känner mig trygg när natten är borta, när den nya dagen gryr
När mörkret skingras och försvinner, när demoner och spöken flyr

Jag brukar gömma mig under sängen ifall du kommer när jag inte är beredd
( mamma, vet du att det är du som har gjort mig så rädd ? )
Om jag hoppade från taket, skulle mina vingar bära mig till det vackra blå ?
( morfar, kommer jag närmare dig om jag står på tå ? )

Skriven den 4:e mars 2009

Och nu sitter jag här, vrider tillbaka klockan två år tillbaka i tiden och spelar upp vad som hände den dagen. Att något som hände för så länge sedan kan kännas så nära och verkligt.