Bilderna visar att vi en gång hade varandra.
Men det gör ont att se bilder på oss tillsammans lillasyster, det gör ont i hjärtat att tänka på att jag lämnade dig i helvetet.
Hur kunde jag bara lämna dig där? Hur kunde jag? Hur kunde jag förstöra någonting som var så bra? Hur kunde jag göra så mot en människa jag älskade/älskar av hela mitt hjärta?
Ibland har man tur!
Dagen idag började med en föreläsning fram till lunch och sedan dess har jag bara jagat människor på telefon för att få svar på vad jag ska göra med breven jag har fått. Ska jag skaffa hemlig adress? Ska jag bara låta det vara som det är nu och inte låtsas som att breven når mig? Kommer jag klara av att inte läsa breven om det dimper ner fler i brevlådan? Det är många frågor som behöver svar. . Och just nu känner jag väl att jag klarar av att läsa och inte ta åt mig det som står, eller ta åt mig och ta åt mig, men jag klarar av att inte göra det som står i dem iallafall. Och det är det som är det viktigaste. Men att få ett brev där det står att jag borde åka hem är inte samma sak som att få tio.
Samtidigt så orkar jag inte krångla med skyddad identitet. Jag vill leva ett så normalt liv som möjligt och det innebär definitivt inte ett normalt liv.
Det är så skönt att veta att jag alltid kan ringa till L på polisen och säga vad jag känner och tycker. Dels för att hon förstår och inte idiotförklarar mig bara för att jag en dag vill åka hem och en annan säger att jag aldrig mer vill åka hem. Dels för att hon är så ärlig och verkligen säger vad hon själv tycker och tänker.
När jag väl börjar tänka att jag ska åka hem är det inte många som kan bryta den onda cirkeln. Jag kan sitta i dagar och tänka ut hur jag ska ta mig hem, vad jag ska säga när jag väl är där och fundera över om de blivit snälla. Och så höll jag på fram till i somras. Då hade jag sådan hemlängtan att jag ringde L och sa att jag skulle åka hem, för det var precis det jag ville där och då. Jag ville ta nästa buss och få det överstökat.
Svaret jag fick var kort och så ärligt att jag inte fick fram ett ord:
"Hon kommer döda dig"
Det var först då jag insåg att det faktiskt kunde hända, att en sån simpel sak som att åka hem kunde vara lika med döden, och det fick all hemlängtan att försvinna.
Och vem fanns där på rättegången när mamma gick mot mig från ena hållet av korridoren och en släkting till mig från andra hållet? Jag trodde att jag skulle dö, eller rättare sagt, jag var väldigt säker på att det skulle sluta med att hon fick mig med sig hem. Då kom L med åklagaren och ställde sig framför mig så att de vände sig om och gick tillbaka.
Jag kan ringa och gråta, skratta, vara uppgiven, känna att allt är hopplöst, säga att jag inte vill mer, säga att jag saknar mina syskon så mycket att jag vill åka hem eller bara säga att jag behöver prata. Hon finns där oavsett och det är det som jag är så tacksam för!
Vän eller fiende?
Att inte gör någonting alls när någon misshandlar ens barn, är det lika illa som att slå?
Den frågan har poppat upp i mitt huvud ett antal gånger det senaste året. Det började väl egentligen på det skyddade boendet, med att de sa att det var minst lika illa att pappa inte hade gjort någonting för att stoppa mamma. Sedan sa polisen och psykologerna samma sak. Själv kommer jag nog aldrig kunna tycka att pappa har gjort fel, för jag ser honom som snäll. Han har egentligen inte gjort mig någonting, förutom att han inte stoppade mamma. Men samtidigt, stoppade någon annan henne?
Inte direkt. Och socialtjänsten visste mycket väl vad som hände hemma. Det gör mig däremot arg. Varför såg/ser de inte hur dåligt mamma mår? Varför frågade de aldrig sig själva hur det kom sig att jag satt på socialtjänsten och sa att mamma var elak mot mig i 6 år? Funderade de någonsin på om det var sant? Vad hade de väntat sig för svar av mina syskon när de frågade om mamma var snäll?
Och att socialtjänsten ska reagera lika mycket på fysisk som på psykisk misshandel. Skitsnack. Det gör de inte. Jag har sagt att mamma kallade mig dum i huvudet, att jag inte var värd någonting, att det var mitt fel att morfar dog, att hon skulle gasa ihjäl mig, att jag kunde hoppa från balkongen, att hon ska hämnas en dag för att jag pratat med socialen, att jag ska få tillbaka för allt jag gjort henne, att hon ska se till att jag aldrig kommer vara lycklig, att jag inte har någon rätt att prata med henne, att jag inte har någon rätt att se på henne, att jag aldrig har en chans att komma ut ur hennes hus, att jag är ful, att jag är äcklig, att jag är tjock, att jag har ett värde mindre än noll, att jag är psykiskt sjuk, att jag inte tillhör familjen, att jag ska dö, att jag ska döda henne, att allt är mitt fel, att jag aldrig är tillräckligt bra, att jag inte kan någonting, att jag inte får vara ivägen. . Jag kan hålla på i evigheter.
Men frågan jag ställer mig är: Varför gjorde de ingenting om nu psykisk och fysisk misshandel ska tas på lika stort allvar? Vem var det som sa att de inte skulle agera?
Förstår de som jobbar på socialkontoret att för varje gång de inte ingriper när barn faktiskt är misshandlade, psykiskt eller/och fysiskt, samtidigt säger att det föräldrarna/ föräldern gör inte " är tillräckligt" och/eller rätt?
I ett barns ögon får att inte göra någonting dessa konsekvenser, oavsett socialsekreterarens avsikter.
Närmast anhörig.
Jag önskar att det hade varit självklart vem jag skulle skriva upp, det gör jag verkligen, och jag har säkert många som är villiga att ställa upp med ett telefonnummer. Men jag vill inte bara dra till med ett namn för att det senare ska visa sig att den personen inte ville.
Och så kom vi in på min familj, vi ritade familjeträd och jag fick berätta vart jag var uppvuxen, vart vi hade flyttat vilket år och var släkten bodde. Jag fick berätta hur länge sedan det var jag hade sett någon av dem och hur det kändes. Förjävligt med andra ord. Men vad gör man? Jag tänker inte försöka ha kontakt med människor som inte vill ha med mig att göra. Det kan omöjligt leda till någonting bra.
Mamma. Det var det stora samtalsämnet för dagen. Egentligen känner jag ingenting när jag pratade om henne och jag bad om ursäkt både en och två gånger när jag sa att jag omöjligt kan hata henne. Men hon sa att hon förstod och jag hoppas hon verkligen gjorde det.
Vi pratade om tablettöverdoser, blåmärken, överlevnadsstrategier, pappa, syskonkärlek, ensamhet, skuld, skam, mardrömmar, vilja, hopp, skola, vuxna människor som funnits där, fosterfamilj, BUP, Socialtjänsten, skolan, träningen, döden, livet och sedan fick jag frågan " Varför gjorde hon dig så illa?"
Och något svar på det har jag inte, och kommer förmodligen aldrig få.
Men det var skönt att prata om det igen, det var ett tag sen sist, och jag ser fram emot att gå dit igen.
Aj.
Jag vet inte om jag klarar av att läsa det själv, vet inte om jag orkar med det för tillfället. Jag har inte tid att falla ned till botten nu.
Saknarsaknarsaknar.
När jag flyttade tillbaka hem efter tiden hos jourfamilj skrev jag en dikt som jag avslutade med raden: " För att överleva måste jag glömma allt jag minns". Och det är sanning i dem orden kan jag lova. Usch och fy. Jag drabbades av akut hemlängtan för en stund sedan när jag såg min pappa på bild. Tänk om jag kunde blund och sedan vara tillbaka där när jag öppnar ögonen igen. Fast ändå inte. För samtidigt finns det en risk att jag inte överlever. Men jag vill ha min pappa, jag vill ha mina två små syskon. Jag vill ha dem tillbaka, ha dem nära och ha dem här. Jag vill kunna säga att jag har en familj, jag vill kunna skratta óch prata med dem på ett sätt som man bara gör med sin familj. Jag vill sitta i soffan tillsammans med dem och se på film, laga middag och sitta och prata till långt in på natten, åka och handla, hjälpa mina systrar med läxorna, bara se dem, bara höra deras röster. . Det är så mycket jag vill. Så mycket jag önskar vore annorlunda.
Att börja fundera över varför jag inte har någon kontakt med pappa och mina syskon river upp ett stort sår i mitt hjärta. Det är självplågeri att ens fundera i de barnorna. Men jag kan inte hjälpa det, jag kan verkligen inte. För jag förstår inte varför de inte vill ha kontakt med mig. Saknar inte de mig så mycket att det gör ont? Gjorde jag dem så illa när jag polisanmälde mamma att jag inte längre räknas som en i familjen?
När jag flyttade från fosterfamiljen så var jag tvungen att intala mig själv att de var döda, bara för att förstå varför jag inte skulle få se dem igen. För socialen bestämde det, att jag inte fick ha någon kontakt med dem.
Nu händer samma sak med mina syskon och min pappa. För att förklara för mig själv varför jag inte kan ha någon kontakt med dem så intalar jag mig själv att de inte finns, för det gör alldeles för ont att tänka på att de faktiskt gör det.
Dagens dikt.
stanna här hos mig
Du får gå i tusen miljoner bitar
lillasyster, jag ska laga dig
Mina armar fångar dig om du faller
jag dör om du lämnar mig
Jag ska fylla dina lungor med luft
lillasyster, jag skulle ge mitt liv till dig
I mina armar är du trygg
du betyder allt för mig
Så länge hjärtat slår
lillasyster, jag älskar dig
Our song.
De handlade om saknad.
Jag vaknade inte av att jag skrek, genomblöt och panikslagen.
Jag vaknade av att jag grät.
"Jag önskar att jag hade så många tusentals bilder av er att jag kunnat klä väggarna med dem, bara för att vara vid er sida dygnet runt.
Jag önskar att jag spelat in era röster så att jag kunnat spela upp stycket på repeat, bara för att vara säker på att jag aldrig glömmer dem.
Jag önskar att jag sparat en tröja eller en halsduk som doftade er så att jag då och då hade kunnat blunda och hålla om plagget i tron om att det var ni.
Jag önskar att jag kunde vrida tillbaka tiden till sista gången vi sågs bara för att hålla om er en gång till.
Jag önskar att jag hade hunnit säga att jag älskade er en gång till, bara för att vara säker på att ni hörde det.
Systrar små,
jag saknar er så.
Vet inte, kan inte, orkar inte.
Natten har varit full av mardrömmar. Säkert på grund av att jag så gärna ville åka hem igår. Avskräckt vet jag inte om jag blev, men det känns hopplöst. Det känns som att jag alltid kommer sakna någonting. Just nu är detta någonting en familj, tillhörighet och att känna sig älskad för den man är.
För några månader sedan ringde jag till polisen som har utrett mitt ärende. Jag berättade att jag funderade på att åka hem för att jag inte orkade kämpa längre. Att jag helt enkelt bara ville ge upp. Det blev tyst på andra sidan luren. " Om du åker hem nu så dödar hon dig" sa hon till sist, " Gör det inte! "
Den gången ångrade jag mig. Jag önskar att de orden kunde få mig att tänka om igen, men jag vet att det inte går. För just nu spelar det ingen roll om de säger att hon dödar mig. Av någon anledning så berör orden inte mig på samma sätt som i somras.
Kanske är det för att jag hoppas att mamma ska vara snäll om jag kommer hem, kanske beror det på att hon har varit nära att ta mitt liv så många gånger att jag omöjligt kan tro att det kommer lyckas. . Kanske är att åka hem ändå det bästa alternativet jag har. Jag vet inte.
Dagens dikt.
| Jag vill att verkligheten ska vara på låtsas, att den är någonting som går att sudda ut Jag vill att det jag bär på ska vara en saga, att det sista kapitlet har ett lyckligt slut I drömmarna kan jag inte blunda för det förflutna, bilderna av det som hänt sitter som fastgjutna Jag ger honom tillåtelse att göra det han vill, allt för att någon dag vara någon som finns till Den tunga kroppen med de håriga benen, de kalla händerna som särade på mina lår Fingrarna som letade och fann det de ville åt, det känns som att det var igår |
Upp som en sol och ned som en pannkaka.
Jag skulle göra vad som helst för att spola tillbaka tiden just nu, vad som helst. Jag skulle ge allt i världen för att få se mina systrar igen. För att få höra deras röster, se deras exakta hårfärg, ögonfärg. . Bara för att vara säker på att jag minns rätt.
Dagen har pendlat mellan höga berg och djupa dalar. Timmar har gått utan att jag tänkt på dem överhuvudtaget, minuter har gått utan att jag saknat, önskat och drömt. Men nu sitter jag här igen. Ensam. Fylld av saknad. Och det känns som att jag drunknar.
Det finns ingen logik i saknad. Ingen instruktionsbok om hur man ska gå tillväga. Det finns inget rätt eller fel vad gäller hur man saknar. Det gäller bara att stå stadigt när stormen kommer.
Dagens dikt.
Döden och jag tar en svängom
Jajamän, det gör vi
Vi dansar vals över parketten
Ser ni?
Idag är ryggsäcken tung att bära.
Senast i helgen fick jag ett nytt besked av läkarna. Jag måste förutom övergreppen, det fysiska och det psykiska våldet, panikångesten och astman lära mig att leva med en adrenalinspruta i väskan. Pågrund av en ännu obestämd allergi. Klart att jag kan lära mig att leva med det, det måste jag helt enkelt, men just nu känns det tungt.
Ibland så får jag lust att bara lägga mig ner och skrika. Jag vill skrika för att ingen såg mina blåmärken, för att ingen hörde vad jag sa, för att ingen såg vem min mamma egentligen var, för att ingen vågade lyfta på den där glada masken jag alltid hade på mig.
Hur hade mitt liv sett ut idag om någon tagit mig därifrån när jag var liten? Hade ryggsäcken varit en aning lättare att bära då?
