Alla dessa jävla mardrömmar. Kallsvettig, skrikandes, gråtandes och panikslagen vaknar jag om och om igen, natt efter natt. Jag kan omöjligt somna om, trots att jag vet att jag ska upp om mindre än fem timmar. Kroppen kommer säga ifrån till slut, den kan omöjligt orka med nätter som detta vecka ut och vecka in. Jag vill bara kunna sova, vakna utvilad och kunna göra de saker jag planerat att jag ska göra. Just nu vet jag inte om jag orkar åka iväg dit jag ska om fem timmar. Att mardrömmarna ska kunna ställa till det så för mig. Jag hatar att jag skäms så mycket för dem att jag inte kan vara ärlig om varför jag ser ut som ett vrak på morgonen och varför jag inte orkar göra saker.
Imorgon kommer jag förmodligen knappt komma upp ur sängen, jag kommer nog inte få "godkänt" på den utbildningen jag ska på och jag kommer säkert vara helt slut när jag kommer tillbaka hem på söndag. Allt på bekostnad av mardrömmarna och för att jag inte klarar av att erkänna för mig själv att jag inte pallar. Jag önskar bara att någon kunde säga att jag slapp åka imorgon. .