Nu är kvällen här igen, mörkret sänker sig och minnena kommer tillbaka. Trots att jag är väl medveten om att mörkret och kvällen i allmänhet kommer tillsammans med en rad obehagliga minnen så lär jag mig aldrig. Jag blir lika chockad varje gång. Just nu sitter jag och funderar på hur mycket jag vill veta om min mamma. Hon har nämligen ett antal domar i bagaget, som jag fick reda på under rättegången i november, och jag vet inte om jag vill läsa dem eller inte. På ett sätt kanske det berättar mer om vem jag har levt med i nitton år, och det skulle ju vara värdefullt och kanske även skönt att få hennes sjukdom på papper. Samtidigt vet jag inte om jag vill veta. Vem vet vad som står i dessa domar? Det kanske står saker som jag kommer ångra att jag har läst. Kanske gör dem mig bara ännu mer orolig för hur livet ser ut för mina syskon där hemma? Eller kommer det hjälpa mig? Om domarna från tidigare kan hjälpa mig känna att jag har tagit rätt beslut så är det definitivt värt det. Men som sagt, vem vet vad som står i dessa papper.

Bara vetskapen om att hon har blivit dömt för brott skakade om mig ordentligt. Jag trodde att hon var tidigare ostraffad, det sa hon dessutom i rätten, och att det enda hon möjligtvis hade var en psykiatrisk sjukdom. Att hon lyckats hålla det hemligt för alla förstärker ytterligare den bilden av den manipulerande människan hon är, min mamma, och jag förstår (men säger därmed inte att socialen har gjort rätt) att man kan tro på allt hon säger.

Vill jag veta? Vill jag inte veta? Tusan vad svårt det ska vara. Jag får nog sova på saken.