Nu har jag precis kommit hem efter en härlig kväll med några vänner. Ska iväg imorgon bitti så kvällen blev inte så lång för mig. Idag, liksom igår, har jag brottats med tankarna om hur det var hemma. Jag kan liksom inte sluta jämföra hur det är nu mot hur det var då.
Ikväll åt vi till exempel tacos, det hände knappast hemma. Iallafall inte om mamma var hemma. Bara det där att sitta och prata när man äter är nytt för mig eller iallafall så pass nytt att jag fortfarande reagerar på det. Det är ju ändå två år sedan jag satt runt matbordet med de hemma nu. Men hur det var sitter kvar. Oftast så åt jag och mina syskon upp på två minuter. Gick det fortare en så var det ett plus. Den som vann var den som kastade i sig maten och gick från stolen (helst samtidigt som man stoppar in den sista biten) snabbast. Om man hamnade lite på efterkälken eller hade en del mat kvar när de andra två gick så åt man utan att tugga bara för att slippa bli lämnad ensam med mamma. Ett annat starkt minne som sitter kvar är hur tyst det var runt matbordet. Eller tyst och tyst, mamma pratade ju på, men efterhand så lärde man sig att stänga av. Det var ju ingen annan som pratade, vi satt bara och nickade för att visa att hennes ord var lag.

Nej, nu är det dags att sova innan jag snurrar iväg alltför mycket. Jag har gott om tid att spinna vidare på detta efter helgen, men just nu är sömn viktigast.  
Godnatt!