Närhet betyder fara. En hand på armen betyder ett annalkande övergrepp.

Du säger att du tycker om mig och jag vet inte vad jag ska svara.

Jag vill bara skrika. Varför? Varför måste du tycka om mig? Jag vill inte!

Gamla minnen väcks till liv, kroppen kommer ihåg och reagerar på samma sätt som då.

Den reagerar likadant på dig som på pappa. Och det bara för att du vill ha mig nära och visa att du tycker om mig.

Vilsen, det är ordet för dagen. Hur sjutton ska jag kunna lära om och lära rätt utan magi?

 

"En kväll kom han in till mig efter läggdags"

Kvinnans röst är påväg att brista och jag vänder blicken mot fönstret. Jag sluter ögonen och låter kvällssolen möta mitt ansikte. Fokuserar på ljuden från stora vägen några hus bort, på vinden som sliter och drar i träden utanför fönstret. Rutorna skallrar.

Kvinnan har tystnat. Hennes hjärtskärande snyftningar påminner mig om alla känslor jag borde fyllas av när jag själv minns. 

"Vad gjorde han?"

Och det är då kvinnan säger något som gör det distanserade minnet till en hejdundrande och alltför verklig flashback.

"Han sa att jag var speciell"

I samma sekund som jag hör orden tappar jag fotfästet. Jag snurrar runt, fumlar i mörkret och kan känna de spindelbenslika fingrarna klättra över mina knäskålar. Precis som förr. 

 

 

Aningen kantstött och med halva hjärtat lite på sniskan. Som vanligt. Men jag segrar, jag segrar och går vinnande ur striden för att jag biter ihop, för att jag orkar och för att jag inte lägger mig ner och ger upp.

Ger upp. Orden som inte får komma över mina läppar. Jag har gett mig tillåtelse att skriva alla dessa negativa ord, vältra mig i ångest, sorg och saknad. Men att säga det högt, aldrig. Kommer inte på fråga. 

När jag skriver får jag äntligen sätta ord på alla onda känslor, på hur snett och vint allting som tidigare kändes så rakt och stabilt känns. Inte för att jag levde ett bra liv för några år sedan. Det är bara det att jag har avskedat mina försvar, reviderat mina regler, gått några ronder mot verkligheten, fått en rak höger och blivit golvad av den kallhjärtade saknaden och blivit ett halvt hjärta lättare.

 

Jag är otroligt dålig på att vara ensam. Katastrofalt dålig på att bara vara. 

Idag har jag avverkat den första lediga dagen av tio. Och jag kan inte säga att jag njuter, verkligen inte. Men för att bli bra på att vara ledig krävs träning! 

Jag kan inte säga vad det är som gör att jag inte klarar av att bara vara, njuta av ledigheten och umgås med mig själv. Eller en stor del handlar nog just om det där med att det bara är jag, att hela tiden påminnas om att någonting fattas. 

Jag har tak över huvudet men ingen plats jag vill kalla hemma. 

Jag har en underbar och älskad skara vänner men ingen att kalla syster, bror, mamma eller pappa.

Det är nog det som är problemet helt enkelt. Att jag inte är hel.

Frågan är bara: Hur länge kommer jag känna mig halv?

 

 

Idag fick jag en rak höger. Av verkligheten. En lika välbehövlig som hjärtskärande käftsmäll.

Jag insåg att jag förmodligen aldrig kommer träffa min släkt igen. Farfar och farmor, kusiner, farbröder och fastrar. Borta.

Mamma, pappa och världens finaste småsystrar likaså.

Jag kommer heller aldrig få en chans att ta farväl. Just av den anledningen är de minnen jag har så oerhört värdefulla för mig. Tappar jag dem tappar jag allt.