Jag vet inte riktigt vad det är med mig för tillfället, jag är inte den som brukar ge upp, men just nu vill jag helst bara lägga mig ned och gråta. Det känns som att jag väntar på att det ska gå snett där hemma, allt jag har hört från utomstående pekar ju på det. Sedan känns det där med datum för rättegången i hovrätten jobbigt i och med att jag inte vet när det blir. Även om jag inte behöver vara där så kommer jag ju vara där i tanken. Lär inte få mycket annat gjort än att just tänka under de dagar den håller på.

Det är som att de senaste dagarnas saknad har tagit all kämpaglöd och vilja ifrån mig. Istället för att säga till mig själv " Gör jag inte det här för mina syskon skull också? Du måste kämpa för dem med!" så frågar jag mig " Hur kunde jag lämna dem där? Varför kunde jag inte rädda dem? "
Varför ska det vara så tungt att sakna? Den är liksom så dubbel. Samtidigt som jag vill slippa sakna så vill jag inte glömma, och det går liksom inte alltid ihop.