Påväg mot något bra.
Igår mötte jag ledarna för den samtalsgrupp jag ska gå i för första gången. Det är två medelålders kvinnor som ska leda en grupp om 6 personer, alla med erfarenheter av sexuella övergrepp och våld i nära relationer.
Ska bli spännande att se om samtalsgrupp är något som fungerar för mig och om jag kan stärkas av att möta andra som varit och är i samma sits. Fick dock reda på att majoriteten av gruppen inte har varit utsatta för våld av sin ursprungsfamilj utan av en sambo eller make. Men det kan ju bli bra ändå, för på något sätt så har vi utvecklat samma överlevnadsstrategier och slåss med samma känslor och tankar. Oavsett om det är en mamma, pappa, syster, bror, sambo eller make/maka som är förövare så handlar det om ett svek från någon man litade på och en kränkning av den personliga integriteten. Det ska bli kul (finns det inget bättre ord?) att se vilka övriga medlemmar i gruppen är och vad det här kan leda till. Förhoppningsvis känner jag att detta hjälper och att jag klarar av att ta ytterliggare några steg framåt!
Inatt sov jag i min nya lägenhet för första gången. Och tro det eller ej men jag sov faktiskt! JAG SOV! Det är nästan för bra för att vara sant.
Det känns sjukt att jag sitter här i en lägenhet, att jag har ett hem som jag vill kalla mitt eget och att jag faktiskt inte har någon jag behöver vara rädd för innanför dessa fyra väggar. För 2,5 år sedan trodde jag inte det var möjligt. Det lilla barnet jag en gång var, som alltid satt i sovrumsfönstret och tittade bort mot den stora staden, har nått sitt mål: Att leva i den där världen på andra sidan glasrutan.
Jag brukade alltid trösta mig själv med att " En dag, en dag är du där i solskenet på andra sidan rutan. Inte idag, inte imorgon, men en dag."
Och nu är jag här!
Best thing I ever had.
Jag håller din hand varje dag, varje minut och varje sekund syster liten. Jag kommer aldrig släppa taget och lovar att jag fångar dig om du faller.
Tillsammans är vi starka, tillsammans lurar vi döden och hand i hand ska vi leva livet.
Minus på sömnkontot.
Mitt redan dåligt utfyllda sömnakonto gick ytterliggare några timmar minus inatt. Jag är så fruktansvärt trött på att inte kunna sova, så less på timmarna som jag ligger och stirrar in i väggen och tankarna som snurrar runt, runt, runt i all oändlighet.
Det är inte första gången mardrömmarna handlar just om min yngsta syster, det är tvärtom ett ganska vanligt tema. Och precis som vanligt vaknar jag av att jag skriker, sjöblöt av svett och tårar och ber till gud om att hon ska vara i livet.
Idag är det frukost med vänner, sjukhusbesök och flytt som står på schemat. En hektiskt dag med andra ord, som förhoppningsvis kan göra att jag sover gott inatt.
Funderingar i ishallskylan.
De tre timmarna var kalla, råa, fuktiga, hala och alldeles fantastiska. Att stå på isen är lycka och total frihet.
Förra gången jag stod på isen, närmare bestämt för en vecka sedan, blev jag så förvånad över alla känslor att jag aldrig trodde jag skulle våga mig tillbaka. Men jag satte hårt mot hårt och idag blev upplevelsen mycket bättre.
" Åh, precis sådär gör min syster också!"
Den mening for liksom över mina läppar innan jag kunde hejda den och känslorna den sagda meningen gav upphov till går inte riktigt att förklara. Det är den där jag-är-skjuten-i-hjärtat-men-varför-är-jag-inte-död?-känslan. När jag saknar mina syskon som mest är jag säker på att jag inte kommer överleva, jag är helt hundra på att saknaden kommer utplåna mig och döda mig på de mest tortyrlika sätt. Men tränarkollegan som hörde meningen reagerade inte. Hon nickade vänligt och frågade hur många syskon jag har.
" Två, två yngre " svarade jag och försökte le. Men mest av allt kände jag för att lägga mig ner på isen och skrika att jag vill ha dem hos mig och att jag är värd lika mycket utan dem som mamma alltid intala mig att jag är. Nämligen mindre än noll.
Mormor har flyttat till himlen.
"Mormor har flyttat till himlen,
jag kände vinddraget när hon for
Nu försvinner hon allt längre bort,
medan sorgen i mitt hjärta gror
Morfar har väntat där uppe mormor,
sedan hans vackra hjärta slutade slå
Nu är han inte ensam längre,
för ett plus ett är ju faktiskt två
Mormor har flyttat till himmelen,
långt bort men ändå så nära
Mormor hör du mina böner?
minnena av er kommer jag alltid bära
Jag ska lägga en ros på din kista,
jag ska sjunga om tiden som gått
Tack underbara mormor och morfar,
för alla lyckliga stunder jag fått
Jag vet inte om jag tror på himlen mormor,
men jag vet att den finns där ändå
En plats för dig och morfar tillsammans
någonstans i det oändligt vackra blå"
För lite mer än två veckor sedan fick jag reda på att min mormor gått bort. Ett oerhört tungt besked trots att jag visste att det skulle komma.
Det är andra gången på två år jag får beskedet att hon har gått bort. Till skillnad från första gången var det dock inte en lögn denna gång. Tyvärr.
När jag fick reda på att mamma hittat på att hon dött för två år sedan började jag skriva brev till henne och sedan dess har vi skrivit brev till varandra då och då. I det sista brevet jag fick bad hon mig att ringa. Av någon anledning gjorde jag aldrig det.
I slutet av veckan som gick begravdes hon, utan att jag var närvarande. Jag önskar att jag hade kunnat vara där, att jag hade kunnat ta farväl på riktigt och samtidigt kunnat lägga en ros på morfars grav. Jag tvivlar på att hon visste hur mycket jag älskar henne och hur mycket hon och morfar har gett mig, trots att jag avslutat varje brev med just de orden. Men det hör väl till att man tvivlar på att man fått säga det man vill.
Snart är det även 7 år sedan min morfar gick bort. Utan tvekan den värsta dagen i mitt liv såhär långt. Värre än alla de ungefär 7100 dagar jag fått utstå hemma. För oavsett hur ont alla slag har gjort och oavsett de men det resulterat i slår ingenting hur ont det gjorde att höra att jag hade tagit livet av honom. Det höll på att kosta mig livet och övertygade mig om att ord besitter förmågan att döda.
Vila i frid morfar och mormor!
Jag kommer aldrig glömma alla minnen ni gett mig och kommer alltid vara tacksam för att ni fanns där och tillhörde den skaran av fina människor som såg till att jag lever idag. Jag älskar er!
Sikta mot stjärnorna.
Så gott som varje dag dyker det upp ideer i mitt huvud, saker som jag drömmer om och mål jag vill förverkliga. En av drömmarna är att skriva en bok. Och det är en dröm jag bestämt mig för att förverkliga. En annan är att föreläsa. Även det är jag på god väg att göra verklighet av. Ska bli himla kul!
Sedan har vi såklart drömmarna som rör familjen. Drömmarna som rör att en dag få tillbaka familjen jag lämnat, att få en mamma och pappa på nytt och att hålla om mina syskon. Dessa är jag dock inte lika angelägen om att förverkliga. Antagligen för att jag innerst inne förstår att det bara är hjärnan som spelar mig ett spratt. För varför skulle de vilja ha tillbaka mig nu? Och skulle mamma verkligen aldrig göra mig illa igen? Men jag kan inte hjälpa att jag längtar och drömmer om dem. I över 700 dagar har jag bett för att de ska komma tillbaka, inte som det de var utan i en skapnad jag aldrig stött på.
Det som skrämmer mig är att om jag skulle ge efter för drömmen och åka hem så kan livet ta slut redan i mitt första möte med mamma på 2,5 år.
