Denna mening läste jag för en liten stund sedan och den gav mig en ordentlig tankeställare. Jag vet att våren kommer bli jobbig, månaderna som kommer nu innebär två år sedan jag såg mina syskon sist, två år sedan jag vaknade blå varje dag och två år sedan jag bara bestämde mig för att dra därifrån. Det kommer bli jobbigt som tusan, det är jag inställd på, för det var likadant om inte värre förra året.
Jag är otroligt glad för det jag har idag och allt de senaste två åren har gett mig. Först det första så lever jag. Det är något jag är tacksam för varje dag. För det andra har jag mött människor som jag aldrig hade mött om jag inte tagit mig ifrån helvetet. Jag har ju min egna lilla familj i mina vänner. Vad hade jag gjort utan dem? Det är de som håller mig uppe de dagar jag ligger på botten och kravlar i gamla minnen.

Att vi alltid tänker på det vi saknar stämmer nog bra, för det blir så uppenbart vad som saknas. Speciellt när det är människor man saknar, människor man är uppväxt med och alltid har haft runt sig. Jag kan koppla ihop dem med allt, om jag bara vill. Att äta, att sova, att gå till skolan, att plugga, att handla mat, att laga mat, att välja kläder på morgonen, att se på film, en viss parfymdoft, att borsta tänderna. Det finns så många minnen att välja bland. Som idag när jag var och handlade så såg jag en fin blomma och tänkte att " den hade nog X gillat ". När jag sedan kom på mig själv och insåg att vi nog aldrig kommer ses igen så fick jag bita ihop ordentligt för att inte börja gråta bland allt folk.