Dagen idag har varit kaos från början till slut och det är inget organiserat kaos vi talar om här mina kära vänner, det är kaos i dess mest extrema form. Jag vet knappt vad jag heter, vilket år jag är född, vad som är upp och ner, höger eller vänster, vilken dag det är på året, vilket år det är av alla år - ni förstår nog vad jag menar.
Allt, och då menar jag verkligen ALLT, har gett mig flashbacks idag. Att öppna kylskåpsdörren, att bre en macka, att vända sig om efter att ha brett mackan, att slå igen dörren bakom mig, att springa till bussen, att duscha och inte minst att träna. För idag bestämde vi oss för att träna ett boxpass. Ja, vad är det som är så farligt med det då? Ingenting trodde jag.
Men när vi väl började slå så förstod jag vad jag gett mig in på. Att slå själv var inga problem, men att bli slagen på var som att kastas två år tillbaka i tiden och vänta på att det skulle svartna framför ögonen. Trots diverse kuddar som vi använde oss av för att ta emot slagen med så klarade jag inte av att hoppa fram och tillbaka mellan det förflutna och nuet. Även om slagen tog i kudden och att de var långt ifrån lika hårda som mammas så reagerade jag som jag gjorde hemma. Blicken dör och jag går in i min lilla "bubbla" där jag inte hör vad någon säger till mig, jag försöker förutse vad som ska komma och biter mig i läppen för att inte skrika om det gör ont, jag låter "mamma" göra vad hon vill och kämpar inte emot för att det ska "gå över" snabbare.

Under den timmen passet pågick hoppade jag fram och tillbaka mellan dåtid och nutid och försökte ihärdigt tala om för mig själv att det inte var någon fara, dock utan större framgång. Att jag som min psykolog säger " stänger av" verkligheten när något påminner mig om hemma är något jag tränar på att inte göra varje dag. Det kan vara ett ord som någon bland mina vänner säger, ett ljud i korridoren, en smäll utanför fönstret, någon som liknar mamma eller pappa, en smak, en lukt - egentligen nästan vad som helst som jag kan koppla ihop med hemma.

Aja, jag antar att det bara är att bryta ihop och komma igen. Morgondagen kan bara bli bättre :)