I snart fyra år har jag försökt komma underfund med vad som krävs för att överleva, vad som ska till för att livet ska handla om annat än att hantera saknad, smärta och den där obeskrivliga längtan efter två små systrar jag aldrig kommer få tillbaka. Det spelar ingen roll hur mycket jag hoppas, hur mycket jag vill eller hur mycket jag bönar och ber. De kommer aldrig tillbaka. Jag kommer aldrig hålla en liten systers hand i min, har för allra sista gången vilat ögonen på något av det vackraste i världen. Älskade systrar. 

Smärtan har börjat bli en del av vardagen, en alldeles för frekvent besökare i mitt inre. Och saknaden, den där förbannade jag-har-förlorat-det-finaste-jag-har-känslan, har efter mycket om och men fått permanent uppehållstillstånd i mitt hjärta. Det är ett under att jag lever, att hjärtat som faller i bitar varje morgon envist fortsätter slå. Som en påminnelse om att tiden går. 

Känslan är att jag, för att överleva, måste glömma allt jag minns.

 

Varje morgon blir jag smärtsamt medveten om att mina systrar inte längre finns hos mig. Det spelar ingen roll att åren har blivit tre till antalet, att tiden går eller att jag har börjat glömma hur de såg ut. Varje morgon faller en liten bit av mitt hjärta alltid till marken som en påminnelse om att någonting vackert fattas mig. Någonting som aldrig går att ersätta, reparera eller acceptera. Med åren har saknaden förändrats. Idag handlar saknaden mest om att jag inte längre klarar av att återskapa ansikten, ögonfärger och röster. Hur det kändes när syster liten tog min hand i sin. Minnesbilderna jag lovade mig själv att aldrig förlora börjar blekna.

Frustrationen, ilskan och skammen över att ha tappat bort något som betydde så oerhört mycket för mig är enorm. Skulden är bara min.

Om jag hade kunnat spola tillbaka tiden till den där morgonen för 3,5 år sedan hade jag sett till att se mina systrar i ögonen såpass länge att tiden inte hade kunnat få mig att tvivla på färgen. Jag hade sett till att hålla dem i min famn såpass länge att jag aldrig hade behövt tvivla på att de fortfarande finns vid min sida. 

"Jag älskar er", hade jag sagt. För om det är något jag har lärt mig så är det att man alltid tvivlar på att man har sagt det tillräckligt många gånger. Jag kommer alltid önska att jag hade kunnat få säga det en gång till.

 

 

 

Ibland kan jag inte annat än fundera på hur livet hade kunnat se ut om jag hade blivit placerad i en annan familj redan första gången vuxenvärlden fick upp ögonen för hur jag hade det. Redan under mitt första år finns det journaler som vittnar om att anknytningen mellan mamma och mig inte fungerade. Jag började inte prata förrän jag var i 4-5-årsåldern och tydde mig enligt personalen oroväckande mycket till en speciell vuxen redan på dagis. Under lågstadiet satte jag självlysande stjärnor i taket över sängen för att ha något att titta på när pappas fingrar letade sig fram över min kropp. På högstadiet skrev jag små lappar till svenskaläraren som jag gömde längst bak i kursboken. Jag skrev avskedsbrev och började skriva dagböcker i diktform. Allt för att inte bli avslöjad.

Jag lärde mig att dölja blåmärken och känslor, byggde metertjocka murar mellan mitt inre och verkligheten. Blicken ständigt nere i golvet för att inte bli avslöjad. Jag övade leenden framför spegeln och bröt ihop när ingen såg. Lärde mig att jag var dum i huvudet, värdelös, äcklig och att jag inte hade rätt att prata med eller titta på mamma. Jag lärde mig att sova på ryggen när blåmärken på höfterna hindrade mig från att sova på sidan och berättade till slut för vuxenvärlden vad mamma gjorde. Socialsekreterare skrattade när jag sa att jag trodde att mamma skulle döda mig, vände bort huvudet när jag drog upp tröjan för att visa mina blåmärken och sa "Vi har ringt din mamma och hon lovar att vara snäll när du kommer hem" när jag satt framför dem med en blåtira i ansiktet. Trots att jag berättade om straffen jag skulle få blev jag hemskickad, gång på gång. 

2009 rullade en läkare på en akutmottagning i södra Sverige upp min tröja och blottade min blåfläckade kropp för världen utanför. Inte en sekund försent. "Din mamma kommer aldrig göra dig illa igen" sa hon, "så länge jag är här kan jag lova dig att hon inte kommer in på sjukhuset. Du är trygg här"

Jag har blivit utsatt för övergrepp på hemmaplan och på bortaplan. I mitt eget hem, i en park full av människor och i ett falurött trähus. Av min mamma, pappa och av en okänd man. Tillsammans har de bestigt förbjuden mark, sprängt gränser och hånskrattande stulit bitar av mitt inre.

Idag vittnade jag förhoppningsvis för sista gången, mot den man som märkte min kropp med sin tänder och förde in sina fingrar i mitt inre. Som gång på gång, när han tryckte sin kropp mot min, sa att jag ville något jag klart och tydligt sa att jag inte ville.