En fråga som alltid dyker upp när jag ska ut är om jag någonsin kommer hitta någon som jag vågar släppa nära. Någon som jag låter röra mig, älska mig och allt vad det innebär. Just nu känns ett förhållande långt, långt borta. Och dessutom, hur berättar jag för denne någon att mina sexuella erfarenheter lyder; pappa, mamma och ett våldtäktsförsök i en park av en okänd man. Hur berättar man detta för en kille utan att ha lägger benen på ryggen och flyr? Ett svar vore ju att han stannar kvar om han tycker om mig. Men jag tror att de flesta hellre flyr.

Jag försöker förstå hur pappa tänkte när han kom in på kvällarna, la armen över min hals och rörde sina stora fingrar över min kropp. Jag försöker förstå varför mamma tvingade oss att vara nakna, varför hon klädde av mig trots att jag skrek att hon skulle sluta, varför hon drog ner mina byxor när jag hade mens och varför hon envisades med att "tvätta" mig ren och fin med den noppriga trasan.
Jag kan omöjligt förstå varför. Mamma har skrattat, lett och hånat mig när hon har gjort det men jag kan omöjligt tro att hon egentligen tycker att det är kul. Men vad vet jag. Hon har ju förvånat mig på fler punkter.
Att jag skulle bli utsatt för ett våldtäktsförsök var väl egentligen väntat. Flera i min närhet och de som har hjälpt mig att komma ifrån min familj varnade mig för att det kunde hända och att mina gränser var likamed obefintliga. Det är egentligen inte förrän efter våldtäktsförsöket som jag insett vad mammas och pappas sexuella kränkningar har gjort med mig. Och mamma slag förståss. För det spelar också roll när någon kommer för nära.

En dag kanske jag lär mig att någon kan komma nära utan att göra mig illa, men just idag känns det som att jag har en lång väg att vandra.