Om jag har tvivlat innan så tvivlar jag inte längre. Saknaden känns helt outhärdlig. Jag önskar att jag hade några bilder att titta på, stunder jag kunde minnas, några saker som tillhört er som inte gör för ont att kännas vid. För just nu gör allting för ont. Bara det att blunda, vrida tillbaka klockan två år och minnas de sista månaderna vi hade tillsammans gör så ont att det inte går att beskriva. Jag färdas tillbaka i tiden, lyssnar till era röster och försöker hålla mig kvar i drömmarna så länge som möjligt. Vill inte möta verkligheten, villintevillinte, men tillslut måste jag släppa taget om drömmarna och låta era bilder suddas ut.
Förmodligen överlever jag även den här kvällen, trots att det känns som att saknaden tar med mig i fallet, men jag kan inte förstå hur jag har överlevt de här två åren och hur det ska gå åren som kommer.
Ni kommer alltid vara där, hur gärna jag än vill glömma er ibland. Och det är inte för att jag inte önskar att ni funnits som jag vill glömma er, det är bara det att det gör alldeles för ont att sakna er.