Idag träffade jag de två personer som ska hålla i den samtalsgrupp jag blivit erbjuden en plats i. Det verkade bra, kommer dock kännas konstigt att berätta om sitt liv för en grupp främmande människor. Men det ska nog gå bra!
Jag fick berätta lite om det jag varit utsatt för, vilka konsekvenser jag tror att det har gett och vad jag har för målsättning med samtalsgruppen.
Ett av mina mål är att koppla ihop det jag har varit med om med känslor. För i dagsläget fungerar det inte alls. Prata kan jag göra obehindrat, det har aldrig varit ett problem, men att känna någonting det jag pratar om går inte. Det är liksom bara tomt. Så då ler jag istället.
Jag vet att många blir förvånade när min röst säger att mamma misshandlade mig, munnen ler och kroppspråket visar att " det var väl ingenting?". Någonstans så har jag varit medveten om att jag har lett när jag har pratat om mamma och vad hon har gjort men jag insåg inte till vilken grad förrän polisen sa till mig att jag måste sluta prata om det som om det vore en naturlig del av vardagen.
Men det var ju det det var; en naturlig del av vardagen. För två år sedan var vardagliga ting att gömma sig, smyga, gå på tå, vara beredd, dölja blåmärken, ta emot slag och överleva. Idag har de bytts ut mot tvättning, städning, matlagning och studier.