Hon vet precis hur hon ska få mig att stanna upp och tänka, vad som ska till för att jag ska falla till marken och tappa hoppet om att en dag komma vidare. Hon vet precis vilka ord hon ska använda för att bara jag ska kunna läsa vad som står mellan raderna och hur hon ska få mig att lyda minsta lilla vink.
Skriver hon att hon ska vara snäll funderar jag knappt på om det finns någon sanning i det. Jag låter henne peppra mig med lovord, framtidsplaner och drömmar. Låter henne hållas, slutar ifrågasätta och svarar vad jag tror att hon vill höra.
Allt för att vara henne till lags, kontrollera hennes sinnesstämning och i förhoppningen om att mina väl valda ord ska göra henne så lite arg som det bara är möjligt. För det är aldrig fråga om att göra henne glad. Det handlar alltid om att ta de val som i längden ger minsta möjliga skada.