När den där komplexa och så gott som odefinierbara känslan av någon slags saknad i kombination till den skuld och skam jag känner över mig själv och min egen historia bosätter sig i mitt inre balanserar jag på en hårfin tråd. Det känns som att kroppen ska explodera, som att hjärtat ska falla till marken och gå i tusen bitar för att aldrig kunna återfå sin rätta form och funktion. Smärtan får armar och ben att domna bort. Den raderar allt vad logik och förnuft heter och lämnar mig handlingsförlamad och oförmögen att hjälpa mig själv. Ronderna mot smärtan känns som en alldeles för lång match mot ett oändligt antal motspelare som gör allt i sin makt för att stoppa mig från komma i närheten av en seger.