Det är långt ifrån alla som kan nå mig när rädslan väl har tagit min kropp i besittning. De senaste veckorna har jag gömt mig bakom stolar, dörrar och sängar. I mörker. Jag har lagt benen på ryggen, flytt och bett till gud. Jag har spelat upp minnen, tappat hoppet och förtvivlat försökt klamra mig fast i verkligheten. I nuet.

Igår var inget undantag. Jag förlorade strid efter strid och förde en tillsynes meningslös kamp mot ondskan. Mot en mamma som bara finns i form av minnesbilder och känslor. Och som, mer än tre år efter sista slaget, fortfarande skrämmer min kropp till kramper. Till iskalla händer, andnöd, stumhet och minnesluckor. 

 

När blir jag fri? Kommer jag någonsin komma undan?