I snart fyra år har jag försökt komma underfund med vad som krävs för att överleva, vad som ska till för att livet ska handla om annat än att hantera saknad, smärta och den där obeskrivliga längtan efter två små systrar jag aldrig kommer få tillbaka. Det spelar ingen roll hur mycket jag hoppas, hur mycket jag vill eller hur mycket jag bönar och ber. De kommer aldrig tillbaka. Jag kommer aldrig hålla en liten systers hand i min, har för allra sista gången vilat ögonen på något av det vackraste i världen. Älskade systrar. 

Smärtan har börjat bli en del av vardagen, en alldeles för frekvent besökare i mitt inre. Och saknaden, den där förbannade jag-har-förlorat-det-finaste-jag-har-känslan, har efter mycket om och men fått permanent uppehållstillstånd i mitt hjärta. Det är ett under att jag lever, att hjärtat som faller i bitar varje morgon envist fortsätter slå. Som en påminnelse om att tiden går. 

Känslan är att jag, för att överleva, måste glömma allt jag minns.