Ibland kan jag inte annat än fundera på hur livet hade kunnat se ut om jag hade blivit placerad i en annan familj redan första gången vuxenvärlden fick upp ögonen för hur jag hade det. Redan under mitt första år finns det journaler som vittnar om att anknytningen mellan mamma och mig inte fungerade. Jag började inte prata förrän jag var i 4-5-årsåldern och tydde mig enligt personalen oroväckande mycket till en speciell vuxen redan på dagis. Under lågstadiet satte jag självlysande stjärnor i taket över sängen för att ha något att titta på när pappas fingrar letade sig fram över min kropp. På högstadiet skrev jag små lappar till svenskaläraren som jag gömde längst bak i kursboken. Jag skrev avskedsbrev och började skriva dagböcker i diktform. Allt för att inte bli avslöjad.

Jag lärde mig att dölja blåmärken och känslor, byggde metertjocka murar mellan mitt inre och verkligheten. Blicken ständigt nere i golvet för att inte bli avslöjad. Jag övade leenden framför spegeln och bröt ihop när ingen såg. Lärde mig att jag var dum i huvudet, värdelös, äcklig och att jag inte hade rätt att prata med eller titta på mamma. Jag lärde mig att sova på ryggen när blåmärken på höfterna hindrade mig från att sova på sidan och berättade till slut för vuxenvärlden vad mamma gjorde. Socialsekreterare skrattade när jag sa att jag trodde att mamma skulle döda mig, vände bort huvudet när jag drog upp tröjan för att visa mina blåmärken och sa "Vi har ringt din mamma och hon lovar att vara snäll när du kommer hem" när jag satt framför dem med en blåtira i ansiktet. Trots att jag berättade om straffen jag skulle få blev jag hemskickad, gång på gång. 

2009 rullade en läkare på en akutmottagning i södra Sverige upp min tröja och blottade min blåfläckade kropp för världen utanför. Inte en sekund försent. "Din mamma kommer aldrig göra dig illa igen" sa hon, "så länge jag är här kan jag lova dig att hon inte kommer in på sjukhuset. Du är trygg här"