Jag kan stirra mig blind på den där bilden av er. På den där svartvita och förmodligen ca femton år gamla bilden som är mitt enda bevis på att ni någonsin har varit en del av mitt liv. En vacker, oersättlig och innerligt saknad del av någonting som aldrig kommer kunna ersättas. Mina allra finaste små stjärnor. Vissa dagar känns livet nattsvart utan er. Vissa dagar förstår jag inte hur jag kunde sätta mig själv och livet främst, före någonting som kommer att fattas mig livet ut. Ibland önskar jag att jag kunde vrida tillbaka klockan och göra valet ogjort, att jag aldrig hade gett mig av och att jag hade kunnat stå ut lite till bara för er skull.