Så var jag där igen. På botten, i saknaden-gör-så-ont-att-jag-inte-vill-kännas-vid-verkligheten-landet. 

Bakom ögonlocken finns de, världens bästa småsystrar, och jag vill inget annat än att sluta ögonen och vara där hos dem hela tiden. Men gränsen mellan att vara hos dem och mardrömmarna är hårfin. Det handlar om hålla balansen på den sköra linan mellan dröm och mardröm. En balansakt utan dess like.